Jag läser två romaner parallellt, Stoner och Upp till ytan. Det är som en mental intervallträning. Margaret Atwoods Upp till ytan är skriven i presens, jag-form, i en prosa som i förordet beskrivs som slingrande och tvivlande. Det är full fart. John Williams Stoner går i vilsam, kontemplativ dåtid med enkla, oftast korta meningar. Utan tvekan har Stoner störst dragningskraft. Det är till den jag oftast söker mig när jag tar mig tid att läsa.

Stoner har för övrigt en fascinerande historia, ett levnadsöde som är få böcker förunnat. Den gavs ut i USA 1965, trycktes i 2000 exemplar och föll snart i glömska. Först i mitten av 2000-talet trycktes boken på nytt, och långsamt spred sig ryktet om denna enkla men starka berättelse. Idag röner den stora framgångar i flera länder. I Holland såldes förra året 200 000 exemplar. Svenska Dagbladet publicerade i maj en längre text om Stoners senkomna framgångar.

Också Upp till ytan har gjort avtryck i historien, då den betraktas som Atwoods internationella genombrott.