Författare: Johan Frisk

Dödlig tro

Under en lång period var jag arg på Göran Tunström. Ilskan uppstod under min första läsning av Juloratoriet, när Aron befinner sig på en båt på väg till Nya Zeeland för att träffa Tessa, kvinnan som han under en längre tid brevväxlat med. Då väljer författaren att skriva Aron över relingen och ner i djupet. Andra läsningen var en lyssning där Tunström själv läser på Lars Lerinskt klingande värmländska. Den här gången var jag mer uppmärksam och fick en tydligare bild av varför Aron tog sitt liv. Det han hade sett framför sig när han reste var inte Tessa, den verkliga, livs levande kvinnan, utan föreställningen att Tessa kunde vara Solveig, Arons hastigt bortgångna fru. Insikten att föreställningen var falsk blev för svår att bära.

Kort därefter lyssnade jag på två andra böcker; Macchiariniaffären av Bosse Lindquist och Vargattacken av Lars Berge. Också dessa böcker byggde på karaktärer, verkliga sådana, som hade blivit så förälskade i en föreställning att de fortsatte att sträva efter den oavsett hur högt observerbara fakta än skrek åt dem att den var falsk. Paolo Macchiarini höll fast vid tron att ett plaströr kunde förvandlas till en fullt fungerande luftstrupe, trots alla bakslag. De som regerade över vargarna i Kolmården drev vidare idén om att vargar kan socialiseras och kontrolleras av människor, trots alla incidenter där besökare attackerats av vargar. Attacker som förklarats med att att besökaren, i det här fallet en 15-årig flicka, betett sig fel. Eller att hon, i det här fallet en kvinna, haft på sig en klänning som vargen ville leka med. En vecka efter att Mikael Persbrandt besökt hägnet för att bekanta sig med vargarna inför en filmroll, och efteråt gett uttryck för föreställningen att han räknade med att kunna bryta nacken av en varg om den gick till attack, dödades en kvinnlig vårdare när hon var ensam i hägnet.

Föreställningar, eller hypoteser, är något vi hela tiden skapar för att utforska verkligheten och som i bästa fall kan driva utvecklingen framåt. Aron berättade aldrig för någon om sin hypotes och kunde ostört låta den förleda honom in i döden. Paolo Macchiarini berättade men på ett bedrägligt, stundtals lögnaktigt sätt, och det krävdes månader av kritisk granskning för att avslöja lögnerna. Kolmårdens produkt Närkontakt varg såldes helt öppet i tiotals år, många av incidenterna rapporterades i medier och forskningen om hur vargar beter sig har funnits där för den som velat läsa. Men det var först när en människa dog som någon, i det här fallet polisen, drog igång en ordentlig granskning.

Såväl Lars Berge som Bosse Lindquist nöjer sig inte med att granska, utan lägger avsevärd tid och möda på att också försöka förstå det som har hänt. Det gör att de, trots att båda historierna hade stötts och blötts i medierna i flera år, lyckas berätta något nytt.

Böcker:
Macchiariniaffären : sanningar och lögner på Karolinska. Bo Lindquist.
Säljtext Adlibris: ”För två år sedan avslöjade Bosse Lindquist och Sveriges Television kirurgen Paolo Macchiarinis plågsamma och livsfarliga experiment på människor på Karolinska sjukhuset. Men läkarna som varnade misstänkliggjordes och ingen ställdes på riktigt till svars, trots det enorma lidandet hos patienterna. Nu berättar Lindquist hela historien – om hur spåren leder högt upp i samhället och hur pengar, ära och prestige fick gå före patienternas bästa.”

Vargattacken. Lars Berge.
Säljtext Adlibris (urklipp): ”Vargattacken är inte en naturvetenskaplig bok. Det är inte en bok om den skandinaviska vargen. Det är en bok om människor, människors besatthet, ärelystnad och girighet. Men också en bok om enskilda individer som vill göra gott. Som vill rädda världen. Det är en bok som handlar om hur naturen blivit en upplevelseindustri. En industri som skulle rädda en svensk bruksort. Det är en bok om hur det gick till när det vilda blev ett föremål för våra projektioner och våra idéer om gott och ont. Om våra idéer om hur ett samhälle bör organiseras. Det är en bok om människans önskan att kontrollera naturen.

Juloratoriet. Göran Tunström.
Säljtext Adlibris (urklipp): Göran Tunström läser själv i en inspelning för Sveriges Radio från 1984. I Sunne har man återigen samlats för att uppföra Bachs jublande Juloratorium. Därifrån vidgar sig berättelsen; den spänner över tre generationer, tar sin början på trettiotalet och slutar på åttiotalet. Handlingen rör sig mellan Värmland och dess geografiska motpol – Nya Zeeland. Som en tråd genom romanen med alla fantasifulla händelser och människor löper Sidner Nordenssons sökande efter en balans mellan den ofrånkomliga sorgen och kärlekens helande kraft.

Luke, Donald och anständigheten

I filmen Cool hand Luke finns en scen där Luke, spelad av Paul Newman, hamnar i slagsmål med en motståndare som är dubbelt så stor. Han får stryk, givetvis, och till en början jublar ringen av medfångar som samlats runt kämparna. Men Luke reser sig, får mer stryk, reser sig igen, får stryk igen. Det ska sägas att det här utspelades i en tid då det ansågs ohederligt att slå på den som ligger, så bjässen låter Luke resa sig innan han åter sänker honom. Efter en stund övergår entusiasmen inför våldet i ett obehag; blickarna börjar flacka, flera går därifrån, muttrande: någon borde stoppa det här. Men Luke fortsätter resa sig och till slut, när han raglande måttar verkningslösa slag mot sin motståndare, går jätten därifrån.

Den här scenen dyker upp i mitt huvud när jag tänker på de journalister som bevakar Donald Trumps kampanjmöten, där ett återkommande inslag är presidentens verbala smockor mot den samlade presskåren. ”Fake media”, ”sick people” och ”enemy of the people” är bara några av de förolämpningar han regelbundet vräker ur sig, till den församlade beundrarskarans förtjusning. Stämningen har stundtals blivit hotfull när anhängare pekar finger, hötter med nävarna och skriker. Men vid nästa möte är journalisterna där igen; antecknar, rapporterar, kommenterar.

Liknelsen haltar, journalisterna får ju (än så länge) inte några fysiska smällar, inte heller blir de (än så länge) svagare för varje smäll utan kan (än så länge) hämta kraft ur motståndet. Men det är något som förenar de två scenerna. Envisheten, må den vara klok eller en dåres, är där. Och en förhoppning, uttalad eller inte, att få in en lyckträff som sänker motståndaren. Uppgiften att fortsätta rapportera kan tyckas tröstlös; att motbevisa presidentens lögner med fakta ger bara nytt bränsle och en möjlighet för administrationen att beklaga sig över att 90 procent av det som skrivs om Trump är negativt.

På ett principiellt plan är det inte journalisterna som attackeras, liksom det i andra sammanhang inte är latinamerikaner, afrikaner, kvinnor, eller vilken grupp Trump för tillfället ger sig på med sina förolämpningar. När bjässen fortsätter att banka på Luke är det anständigheten han misshandlar, och när ringen av åskådare löses upp är det för att fångarna ser sin egen anständighet blöda och stappla mot döden. De har fått nog. Om det finns någon anständighet hos Trump döljer han den väl. Kanske kramar han den om natten, tröstar den och ber den om förlåtelse för vad han gör om dagen. Troligen inte. Hatmånglarens stora arena, Twitter, har en gräns för sin anständighet, men väljer att inte tillämpa den.

Återstår att hoppas att bjässens anhängare ska se sin egen anständighet i vitögat, att deras ledares ord ska få dem att skamset sänka blickarna, mumla att någon borde stoppa det här, och gå därifrån.

Konstnärlig frihet

Valentino Dixon hade suttit i fängelse i 20 år för mord när en fångvaktare gav honom en bild av tolfte hålet på en golfbana i Augusta. Dixon, som hade en konstnärlig ådra, målade av bilden. Sedan fortsatte han att måla av golfbanor, bilderna fick han från en golftidning som han lånade av en cellkamrat. Efter ha målat ett hundratal bilder nådde ryktet golftidningen som publicerade ett par av dem. En redaktör på tidningen började titta närmare på hans fall och upptäckte brister. Sedan rullade det på, andra medier skrev och ett initiativ för felaktigt dömda granskade fallet. Nu, efter 27 år i fängelse, är Dixon en fri man.

Har Trump en hjärnskada?

Phineas Cage är troligen världens mest kända järnvägsarbetare. Källan till hans berömmelse är ett järnspett, ett verktyg som användes för att packa spränghålet med fyllnadsmaterial. Cage arbetade vid ett järnvägsbygge i Vermont. En eftermiddag i september 1848 skulle han som vanligt packa ett hål med spettet, när en gnista fick krutet att explodera. Spettet for upp som en projektil, trängde in under Cages käke och fortsatte genom frontalloben och vidare upp i luften innan det landade tio meter längre bort.

Phineas Cages skador var svåra och rehabiliteringen lång, men fysiskt återhämtade han sig. Vem nu han var. För Phineas Cage personlighet blev aldrig densamma. Före olyckan hade han beskrivits som en ansvarstagande, effektiv och omtyckt förman. Den nye Phineas var otålig, ombytlig, ovillig att lyssna på andras råd och lättretlig. Phineas Cage olycka väckte nya insikter om hur skador i frontalloben, eller pannloben, kan orsaka personlighetsförändringar. Nu vet vi att det är frontalloben som härbärgerar vår förmåga att planera och organisera, samt styr vårt sociala beteende.

Järnvägsarbetarens beteende efter olyckan är snarlikt det som världens mäktigaste man nu uppvisar. Sannolikheten att Donald Trump ska ha fått ett järnspett genom skallen får väl betraktas som liten, men det har faktiskt spekulerats i om han inte har något slags hjärnskada som påverkar frontalloben. Kathleen Parker, prisbelönt, konservativ kolumnist i bland annat Washington Post, skrev före valet en krönika där hon jämförde Trumps beteende med sitt eget efter att ha halkat i en trappa och slagit i huvudet. Hennes väluppfostrade jag förvandlades till en aggressiv person som ständigt avbröt andra och sa saker som hon aldrig skulle ha sagt före olyckan.

Kathleen Parker väckte frågan i all välmening, skrev hon, och med tanke på att den här mannen skulle kunna bli landets nästa president. Nu är han president, och hans beteende blir bara märkligare. Det är kanske dags för representanter för lämplig amerikansk myndighet att förhöra Donalds närmaste för att försäkra sig om att The Donald inte har ramlat, vandrat in i en dörrpost eller på annat sätt dragit på sig en hjärnskada som kan äventyra nationens säkerhet.

Jo, Donald Trump har hånat också hjärnskador. Under ett valmöte i oktober klankade han ner på NFLs nya, tuffare regler för huvudskador med orden: ”Uh oh, got a little ding on the head? No, no, you can’t play for the rest of the season.”

Forskare erbjuder plats för utestängda kollegor

När Donald Trump utfärdade sin order 13769, ”the ban”, fanns bland de strandade många forskare som nu inte kunde återvända till sina laboratorier och skrivbord i USA. Inreseförbudet gav upphov till en ny sorts solidaritet i forskarsamhället. På The Science Solidarity List kan forskare i Europa erbjuda plats, utrustning och husrum åt sina strandade kollegor. I denna stund har 1015 forskare skrivit upp sig på listan. Listan sprids med hjälp av hashtagen #scienceshelters.

Listan som försvann

Jeffrey Beall är sannolikt en av världens mest kända och, sedan ett par veckor tillbaka, mest eftersökta bibliotekarier. Kändisskapet erövrade han genom att starta och driva bloggen Scholarly Open Access där han publicerade en lista över vad som brukar kallas predatory journals. Beall hade, liksom många andra, sett antalet vetenskapliga tidskrifter öka kraftigt och insåg att flera inte hade som främsta mål att sprida vetenskapliga rön utan att tjäna pengar på publikationshungriga forskare. Rovdjuren bombarderar forskare med erbjudanden om publicering, ibland utan att upplysa om den avgift som krävs för att manuset ska tas in. De här tidskrifterna, med obefintlig granskning av artiklarna, började dyka upp 2010 och är idag uppe i något tusental. Hur bristfällig granskningen kan vara visade sig när Dr Peter Vamplew, forskare i datavetenskap vid Federation University i Australien, tröttnade på alla mail från tidskriften International Journal of Advanced Computer Technology och skickade in en artikel som enbart bestod av orden “Get me off your fucking mailing list” upprepade 863 gånger. Artikeln accepterades.

Jeffrey Bealls lista innehöll drygt 900 tidskrifter när den plötsligt, i mitten av januari, upphörde att existera. Journalister och bloggare sökte Beall för att få veta varför han hade tagit bort listan. Hade han blivit hotad? Hade han tröttnat? Bibliotekarien har hittills vägrat att svara.

Här blir Jeffrey Beall intervjuad (innan listan försvann) om sin syn på predatory journals.

Fritt fram på Rosenlund

”Att åka till Rosen för att köpa sig lite sexytime är idag helt meningslöst. Du kommer mest troligt få flugor på ballen och dessutom ha en polis som gladeligen tar hand om dig på samma gång. Har gått förbi där och snutarna är verkligen på hugget.”

Citatet är hämtat från Flashback-tråden ”Rosenlund”. Det är signaturen Tubb3 som den 4 februari 2011 ondgör sig över polisens närvaro. Vid den här tiden var polisens bevakning av prostitutionen intensiv. Ett par rumänska män, hallickar, hade hittat prostitutionsstråket i Sveriges andra största stad och hämtat hit ett stort antal kvinnor som skickades till Rosenlund för att sälja sex. Polisens närvaro var en del av en av de största utredningarna av människohandel som har genomförts i Sverige. Dom föll i maj 2012; sex män dömdes till som mest 6 års fängelse och utvisning.

Idag kan Tubb3 köpa sex på Rosenlund utan att löpa någon större risk att åka fast. Det har han kunnat i ett par år, då polisen har varit upptagen med annat, framför allt de skjutningar som har gett Göteborg öknamnet Sveriges Chicago. I senaste numret av Faktum har jag skrivit ett reportage om vad som händer när polisen slutar bevaka prostitutionen. För sexhandeln fortsätter, liksom människohandeln. Vid flera tillfällen har kommunens prostitutionsgrupp Mikamottagningen larmat polisen om en situation som liknar den som gav upphov till den stora utredningen om människohandel.

Faktum nr 165, maj 2016

I en intervju som finns på Faktums hemsida säger Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, att det inte är aktuellt med en mer kontinuerlig bevakning av prostitutionen i Göteborg. Två saker skulle kunna ändra på det, dels ett nationellt direktiv, dels en ökad mediabevakning, gärna i kombination med en eller ett par driftiga politiker. Den senaste tiden har bevakningen i media ökat, förutom Faktums reportage har Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten publicerat flera artiklar om prostitutionen. En stor del av intresset beror på att Simon Häggström, chef för prostitutionsgruppen i Stockholm, i slutet av maj publicerade boken Skuggans lag där han skriver om sina erfarenheter av att sedan 2009 har bekämpat sexhandeln i Stockholm. Om ett par veckor kommer medieintresset åter att blossa upp, när Människohandelsutredningen presenterar vad de har kommit fram till. Utredningen kommer bland annat att ta upp det låga straffet för sexköp; nästan alla får 50 dagsböter trots att ett års fängelse finns på straffskalan. Det beror på att sexköp är ett brott där det saknas brottsoffer, vilket gör att straffet ofta blir lägre än för snatteri. Lagstiftarens intention att ge högre straff åt sexköpare som borde ha förstått att kvinnan är utsatt för människohandel har inte fått något genomslag.

Antarktis rosa guld

Krill är ett fantastiskt litet räkdjur. Rikt på protein och omega 3 simmar de omkring i enorma stim i de rena vattnen runt Antarktis. I en värld där en växande och allt rikare befolkning kräver sitt protein utgör krillstimmen rena guldgruvan, inte minst för den snabbväxande fiskodlarbranschen som har tagit det som sin uppgift att föda världen. Som lök på laxen innehåller krill det färgämne som ger laxköttet dess röda färg.

Fisket på Antarktis rosa guld har länge varit blygsamt, med fångster långt under de kvoter som sätts av den mellanstatliga organisationen CCAMLR. Men på senare år har fångsterna stadigt ökat och ligger nu runt 300 000 ton per år. Den största delen tas upp av det norska företaget Aker Biomarine (numera Superba), som omvandlar krillen till omega 3-olja och fiskfoder. Norrmännen håller hårt i sin miljöprofil, och uttalar sig försiktigt om hur mycket krill som de vill ta upp. En annan stor fiskenation, Kina, är sedan våren 2015 mindre blygsam. Då tog Liu Shenli, ordförande i China National Agricultural Developing Group, bladet från munnen och sa till den statliga tidningen China Daily att ”Antarktis är en skattkista för hela mänskligheten och Kina bör ge sig ut och ta för sig.” Liu Shenli menade att Antarktis kan förse mänskligheten med 100 miljoner ton per år, och att Kina borde ta upp åtminstone ett par miljoner ton.

Förra året utökade Kina sin krillflotta från fyra till åtta båtar. Kinas fartyg har hittills varit ineffektiva, ursprungligen sysselsatta med andra fisken i mer närliggande vatten och ombyggda till krilltrålare när dessa vatten har blivit utfiskade. Men för två veckor sedan meddelade det norska företaget Wärtsilä Ship Design att de har fått i uppdrag att designa ett fiskefartyg för det kinesiska bolaget Jiangsu Sunline Deep Sea Fisheries Co. Fartyget ska bli 115 meter långt och ha plats för 99 besättningsmän, och beskrivs som världens största och modernaste krillfartyg. Liksom två norska fartyg kommer det inte bara att utrustas med en konventionell trål utan även ett slags dammsugare som kontinuerligt suger upp krillen och på så sätt minskar bifångsten och ökar effektiviteten. På fartyget finns också fabriker där krillen kan förvandlas till fiskfoder och omega 3-olja.

Miljöorganisationer har länge varnat för att krillfisket ska växa sig så stort att det hotar de arter som lever av krill: valar, pingviner, sälar, fåglar. När Kina trappar upp sitt statsunderstödda fiske riskerar deras farhågor att besannas. I senaste numret av Filter skriver jag ett reportage om jakten på Antarktis rosa guld.

Namnförvirring

Härom dagen steg antalet besökare på den här sidan kraftigt. Orsaken visade sig vara Samhällsmagasinet, en ”nystartad online-TV-satsning som kommer fokusera på granskande reportage och på sikt även nyhetsförmedling.” På hemsidan finns ett längre tv-reportage om Räddningstjänsten i Södertörn, där tesen verkar vara att arbetet för mångfald och jämställdhet påverkar Räddningstjänstens förmåga att släcka bränder. Informationen om vilka som står bakom är knapphändig och består i stort sett bara av två namn: Reporter Jesper Johansson och ansvarig utgivare och fotograf Johan Frisk. Reportaget har tagits väl emot på de forum där invandring är en stor fråga, och i flera trådar pågår diskussioner där medlemmarna undrar vilka som står bakom Samhällsmagasinet. Någon googlade namnet Johan Frisk, kom till min sida och drog slutsatsen att jag var inblandad. Därav det stora antalet besökare.

Vem Samhällsmagasinets Johan Frisk är vet jag inte. En googling på mitt namn har hittills resulterar i två mer frekvent förekommande personer, förutom jag själv en utredningsledare och chef för polisens grova brottsgrupp i Jönköping. För övrigt en utmärkt utredare, om man får tro Leif GW Persson.

Vilka står då bakom Samhällsmagasinet? På deras Facebooksida ställer flera kommentatorer den frågan, utan att få svar. I en kommentar på Youtubekanalen skriver en företrädare att de snart ska berätta mer. Den som ringer Myndigheten för Radio och TV för att få veta mer om ansvarige utgivaren får svaret att Samhällsmagasinet inte har något utgivningsbevis. Då är det andra namnet, Jesper Johansson, en bättre ledtråd. Jesper Johansson har skrivit artiklar och gjort tv-inslag för Nya Tider, en högerextrem tidskrift som ges ut i pappersform en gång i veckan och i begränsad omfattning publicerar artiklar på sin hemsida. Nya Tider ges ut av Alternamedia, ett bolag som 2013 beviljades presstöd på 1 679 000 kronor. 2014 passerade tidningen gränsen för nästa nivå, och får nu 2 239 000 kronor per år. I årsredovisningen för 2014 finns en post som heter avsättningar, summan är på 30 000 kronor och gäller förpliktelser på balansdagen. Avsättningarna går enligt årsredovisningen till ett registersystem och ett filmprojekt. Fram till dess att redaktionen berättar vilka som står bakom är alltså den mest kvalificerade gissningen att det är Nya Tider som driver och/eller har grundat Samhällsmagasinet.

Dags att befria HD från resningsärenden?

För ett år sedan skrev jag ett reportage i Filter. Rubriken på tidningens framsida var: ”Fallstudien: Därför bör Högsta Domstolen skrotas”. Rubriken var, på rubrikers vis, tillspetsad. Men innehöll, på rubrikers vis, en kärna av sanning. Reportaget rörde sig i två plan, ett tog upp fallet Ari Mattinen, en man som 2002 dömdes för ett mord som han med största sannolikhet inte hade begått, som troligen inte ens var ett mord. På det andra planet fanns rättsväsendets hantering från polisens och åklagarens utredning till möjligheterna att få resning när utredningen gått snett. Längst ut i rättsväsendets långa kedja finns Högsta Domstolen, vars ledamöter beslutar om en person ska få resning. Det sker så sällan att när det verkligen händer är det så osannolikt att det, med Tage Danielssons ord, är som att det faktiskt inte har hänt.

De två justitieråd som jag intervjuade, Göran Lambertz och Kerstin Calissendorff, ansåg båda att Högsta Domstolen varken var kompetent eller lämplig att handlägga resningsärenden. Av samma åsikt är HD:s nyutnämnde ordförande, Stefan Lindskog, som tillträder 1 januari 2016. I en intervju med Veckans Juridik förklarar han varför. HD riskerar dessutom att bli jävig, då domstolen kan ta upp resningsärenden där de själva tidigare har avslagit en prövningsansökan.

Fallet Ari Mattinen är särskilt intressant då det i ett av HD:s avslag etablerades en praxis som går ut på att bevis eller omständigheter som redan har lagts fram i en tidigare resningsansökan inte kan användas igen. Den samlade bilden i en ansökan kan alltså vara att den dömde är oskyldig, men eftersom det nya som anförs inte räcker (de andra bevisen har ju ”raderats”) så blir det ingen resning. Det har också gjort att Riksåklagaren, som kan inleda en förundersökning i ett resningsärende, har en hög tröskel innan de tillstyrker resning. När åklagaren inte tror att HD kommer att bevilja resning, läggs förundersökningen ner eftersom utsikterna att få igenom resningen är så små.

Men ibland händer det. Som i fallet Samir, granskat i Aftonbladets grävpod Fallet. I tolv avsnitt har Aftonbladets reporter Anders Johansson gått igenom detalj efter detalj i historien om en 15-årig pojke som tog på sig ett mord för att skydda sin pappa. I slutet av juli lämnade en advokat in resningsansökan och två månader senare inledde Riksåklagaren en förundersökning. Den 1 december tillstyrkte åklagaren resning för Samir. Nu återstår för HD att säga sitt.

I Norge och flera andra länder finns ett annat system, där en fristående myndighet, i Norge kallad Genopptakelsekommisjonen, både kan utreda resningsfall och besluta om resning. I Sverige är det huvudsakligen ideellt arbetande jurister och journalister som utreder resningsärenden. I Norge frias i genomsnitt 13 feldömda personer varje år. I Sverige beviljades, under de sju år som jag granskade, 5 personer resning.

Varför inför inte Sverige ett fristående resningsinstitut? Statistiskt sett, om det svenska rättssystemet antas fungera ungefär som det Norska, borde ett hundratal felaktigt dömda just nu sitta inlåsta i svenska fängelser. Redan när den gamla rättegångsbalken från 1734 skulle ersättas med en ny i slutet av 1930-talet fanns förslag om att inrätta ett system liknande det som finns i Norge idag. Förslaget föll med hänvisning till att det kunde hota domarmaktens oberoende ställning. Idag är frågan åter under utredning. I oktober 2015 la moderaten Finn Bengtsson fram motionen Ett fristående resningsorgan, en motion som ingår i underlaget till Justitieutskottets pågående betänkande Processrättsliga frågor.