Författare: Johan Frisk

Har Trump en hjärnskada?

Phineas Cage är troligen världens mest kända järnvägsarbetare. Källan till hans berömmelse är ett järnspett, ett verktyg som användes för att packa spränghålet med fyllnadsmaterial. Cage arbetade vid ett järnvägsbygge i Vermont. En eftermiddag i september 1848 skulle han som vanligt packa ett hål med spettet, när en gnista fick krutet att explodera. Spettet for upp som en projektil, trängde in under Cages käke och fortsatte genom frontalloben och vidare upp i luften innan det landade tio meter längre bort.

Phineas Cages skador var svåra och rehabiliteringen lång, men fysiskt återhämtade han sig. Vem nu han var. För Phineas Cage personlighet blev aldrig densamma. Före olyckan hade han beskrivits som en ansvarstagande, effektiv och omtyckt förman. Den nye Phineas var otålig, ombytlig, ovillig att lyssna på andras råd och lättretlig. Phineas Cage olycka väckte nya insikter om hur skador i frontalloben, eller pannloben, kan orsaka personlighetsförändringar. Nu vet vi att det är frontalloben som härbärgerar vår förmåga att planera och organisera, samt styr vårt sociala beteende.

Järnvägsarbetarens beteende efter olyckan är snarlikt det som världens mäktigaste man nu uppvisar. Sannolikheten att Donald Trump ska ha fått ett järnspett genom skallen får väl betraktas som liten, men det har faktiskt spekulerats i om han inte har något slags hjärnskada som påverkar frontalloben. Kathleen Parker, prisbelönt, konservativ kolumnist i bland annat Washington Post, skrev före valet en krönika där hon jämförde Trumps beteende med sitt eget efter att ha halkat i en trappa och slagit i huvudet. Hennes väluppfostrade jag förvandlades till en aggressiv person som ständigt avbröt andra och sa saker som hon aldrig skulle ha sagt före olyckan.

Kathleen Parker väckte frågan i all välmening, skrev hon, och med tanke på att den här mannen skulle kunna bli landets nästa president. Nu är han president, och hans beteende blir bara märkligare. Det är kanske dags för representanter för lämplig amerikansk myndighet att förhöra Donalds närmaste för att försäkra sig om att The Donald inte har ramlat, vandrat in i en dörrpost eller på annat sätt dragit på sig en hjärnskada som kan äventyra nationens säkerhet.

Jo, Donald Trump har hånat också hjärnskador. Under ett valmöte i oktober klankade han ner på NFLs nya, tuffare regler för huvudskador med orden: ”Uh oh, got a little ding on the head? No, no, you can’t play for the rest of the season.”

Forskare erbjuder plats för utestängda kollegor

När Donald Trump utfärdade sin order 13769, ”the ban”, fanns bland de strandade många forskare som nu inte kunde återvända till sina laboratorier och skrivbord i USA. Inreseförbudet gav upphov till en ny sorts solidaritet i forskarsamhället. På The Science Solidarity List kan forskare i Europa erbjuda plats, utrustning och husrum åt sina strandade kollegor. I denna stund har 1015 forskare skrivit upp sig på listan. Listan sprids med hjälp av hashtagen #scienceshelters.

Listan som försvann

Jeffrey Beall är sannolikt en av världens mest kända och, sedan ett par veckor tillbaka, mest eftersökta bibliotekarier. Kändisskapet erövrade han genom att starta och driva bloggen Scholarly Open Access där han publicerade en lista över vad som brukar kallas predatory journals. Beall hade, liksom många andra, sett antalet vetenskapliga tidskrifter öka kraftigt och insåg att flera inte hade som främsta mål att sprida vetenskapliga rön utan att tjäna pengar på publikationshungriga forskare. Rovdjuren bombarderar forskare med erbjudanden om publicering, ibland utan att upplysa om den avgift som krävs för att manuset ska tas in. De här tidskrifterna, med obefintlig granskning av artiklarna, började dyka upp 2010 och är idag uppe i något tusental. Hur bristfällig granskningen kan vara visade sig när Dr Peter Vamplew, forskare i datavetenskap vid Federation University i Australien, tröttnade på alla mail från tidskriften International Journal of Advanced Computer Technology och skickade in en artikel som enbart bestod av orden “Get me off your fucking mailing list” upprepade 863 gånger. Artikeln accepterades.

Jeffrey Bealls lista innehöll drygt 900 tidskrifter när den plötsligt, i mitten av januari, upphörde att existera. Journalister och bloggare sökte Beall för att få veta varför han hade tagit bort listan. Hade han blivit hotad? Hade han tröttnat? Bibliotekarien har hittills vägrat att svara.

Här blir Jeffrey Beall intervjuad (innan listan försvann) om sin syn på predatory journals.

 

Fritt fram på Rosenlund

”Att åka till Rosen för att köpa sig lite sexytime är idag helt meningslöst. Du kommer mest troligt få flugor på ballen och dessutom ha en polis som gladeligen tar hand om dig på samma gång. Har gått förbi där och snutarna är verkligen på hugget.”

Citatet är hämtat från Flashback-tråden ”Rosenlund”. Det är signaturen Tubb3 som den 4 februari 2011 ondgör sig över polisens närvaro. Vid den här tiden var polisens bevakning av prostitutionen intensiv. Ett par rumänska män, hallickar, hade hittat prostitutionsstråket i Sveriges andra största stad och hämtat hit ett stort antal kvinnor som skickades till Rosenlund för att sälja sex. Polisens närvaro var en del av en av de största utredningarna av människohandel som har genomförts i Sverige. Dom föll i maj 2012; sex män dömdes till som mest 6 års fängelse och utvisning.

Idag kan Tubb3 köpa sex på Rosenlund utan att löpa någon större risk att åka fast. Det har han kunnat i ett par år, då polisen har varit upptagen med annat, framför allt de skjutningar som har gett Göteborg öknamnet Sveriges Chicago. I senaste numret av Faktum har jag skrivit ett reportage om vad som händer när polisen slutar bevaka prostitutionen. För sexhandeln fortsätter, liksom människohandeln. Vid flera tillfällen har kommunens prostitutionsgrupp Mikamottagningen larmat polisen om en situation som liknar den som gav upphov till den stora utredningen om människohandel.

Skärmavbild 2016-05-29 kl. 11.04.27
Faktum nr 165, maj 2016

I en intervju som finns på Faktums hemsida säger Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, att det inte är aktuellt med en mer kontinuerlig bevakning av prostitutionen i Göteborg. Två saker skulle kunna ändra på det, dels ett nationellt direktiv, dels en ökad mediabevakning, gärna i kombination med en eller ett par driftiga politiker. Den senaste tiden har bevakningen i media ökat, förutom Faktums reportage har Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten publicerat flera artiklar om prostitutionen. En stor del av intresset beror på att Simon Häggström, chef för prostitutionsgruppen i Stockholm, i slutet av maj publicerade boken Skuggans lag där han skriver om sina erfarenheter av att sedan 2009 har bekämpat sexhandeln i Stockholm. Om ett par veckor kommer medieintresset åter att blossa upp, när Människohandelsutredningen presenterar vad de har kommit fram till. Utredningen kommer bland annat att ta upp det låga straffet för sexköp; nästan alla får 50 dagsböter trots att ett års fängelse finns på straffskalan. Det beror på att sexköp är ett brott där det saknas brottsoffer, vilket gör att straffet ofta blir lägre än för snatteri. Lagstiftarens intention att ge högre straff åt sexköpare som borde ha förstått att kvinnan är utsatt för människohandel har inte fått något genomslag.

 

Antarktis rosa guld

Krill är ett fantastiskt litet räkdjur. Rikt på protein och omega 3 simmar de omkring i enorma stim i de rena vattnen runt Antarktis. I en värld där en växande och allt rikare befolkning kräver sitt protein utgör krillstimmen rena guldgruvan, inte minst för den snabbväxande fiskodlarbranschen som har tagit det som sin uppgift att föda världen. Som lök på laxen innehåller krill det färgämne som ger laxköttet dess röda färg.

Fisket på Antarktis rosa guld har länge varit blygsamt, med fångster långt under de kvoter som sätts av den mellanstatliga organisationen CCAMLR. Men på senare år har fångsterna stadigt ökat och ligger nu runt 300 000 ton per år. Den största delen tas upp av det norska företaget Aker Biomarine (numera Superba), som omvandlar krillen till omega 3-olja och fiskfoder. Norrmännen håller hårt i sin miljöprofil, och uttalar sig försiktigt om hur mycket krill som de vill ta upp. En annan stor fiskenation, Kina, är sedan våren 2015 mindre blygsam. Då tog Liu Shenli, ordförande i China National Agricultural Developing Group, bladet från munnen och sa till den statliga tidningen China Daily att ”Antarktis är en skattkista för hela mänskligheten och Kina bör ge sig ut och ta för sig.” Liu Shenli menade att Antarktis kan förse mänskligheten med 100 miljoner ton per år, och att Kina borde ta upp åtminstone ett par miljoner ton.

Förra året utökade Kina sin krillflotta från fyra till åtta båtar. Kinas fartyg har hittills varit ineffektiva, ursprungligen sysselsatta med andra fisken i mer närliggande vatten och ombyggda till krilltrålare när dessa vatten har blivit utfiskade. Men för två veckor sedan meddelade det norska företaget Wärtsilä Ship Design att de har fått i uppdrag att designa ett fiskefartyg för det kinesiska bolaget Jiangsu Sunline Deep Sea Fisheries Co. Fartyget ska bli 115 meter långt och ha plats för 99 besättningsmän, och beskrivs som världens största och modernaste krillfartyg. Liksom två norska fartyg kommer det inte bara att utrustas med en konventionell trål utan även ett slags dammsugare som kontinuerligt suger upp krillen och på så sätt minskar bifångsten och ökar effektiviteten. På fartyget finns också fabriker där krillen kan förvandlas till fiskfoder och omega 3-olja.

Miljöorganisationer har länge varnat för att krillfisket ska växa sig så stort att det hotar de arter som lever av krill: valar, pingviner, sälar, fåglar. När Kina trappar upp sitt statsunderstödda fiske riskerar deras farhågor att besannas. I senaste numret av Filter skriver jag ett reportage om jakten på Antarktis rosa guld.

 

Namnförvirring

Härom dagen steg antalet besökare på den här sidan kraftigt. Orsaken visade sig vara Samhällsmagasinet, en ”nystartad online-TV-satsning som kommer fokusera på granskande reportage och på sikt även nyhetsförmedling.” På hemsidan finns ett längre tv-reportage om Räddningstjänsten i Södertörn, där tesen verkar vara att arbetet för mångfald och jämställdhet påverkar Räddningstjänstens förmåga att släcka bränder. Informationen om vilka som står bakom är knapphändig och består i stort sett bara av två namn: Reporter Jesper Johansson och ansvarig utgivare och fotograf Johan Frisk. Reportaget har tagits väl emot på de forum där invandring är en stor fråga, och i flera trådar pågår diskussioner där medlemmarna undrar vilka som står bakom Samhällsmagasinet. Någon googlade namnet Johan Frisk, kom till min sida och drog slutsatsen att jag var inblandad. Därav det stora antalet besökare.

Vem Samhällsmagasinets Johan Frisk är vet jag inte. En googling på mitt namn har hittills resulterar i två mer frekvent förekommande personer, förutom jag själv en utredningsledare och chef för polisens grova brottsgrupp i Jönköping. För övrigt en utmärkt utredare, om man får tro Leif GW Persson.

Vilka står då bakom Samhällsmagasinet? På deras Facebooksida ställer flera kommentatorer den frågan, utan att få svar. I en kommentar på Youtubekanalen skriver en företrädare att de snart ska berätta mer. Den som ringer Myndigheten för Radio och TV för att få veta mer om ansvarige utgivaren får svaret att Samhällsmagasinet inte har något utgivningsbevis. Då är det andra namnet, Jesper Johansson, en bättre ledtråd. Jesper Johansson har skrivit artiklar och gjort tv-inslag för Nya Tider, en högerextrem tidskrift som ges ut i pappersform en gång i veckan och i begränsad omfattning publicerar artiklar på sin hemsida. Nya Tider ges ut av Alternamedia, ett bolag som 2013 beviljades presstöd på 1 679 000 kronor. 2014 passerade tidningen gränsen för nästa nivå, och får nu 2 239 000 kronor per år. I årsredovisningen för 2014 finns en post som heter avsättningar, summan är på 30 000 kronor och gäller förpliktelser på balansdagen. Avsättningarna går enligt årsredovisningen till ett registersystem och ett filmprojekt. Fram till dess att redaktionen berättar vilka som står bakom är alltså den mest kvalificerade gissningen att det är Nya Tider som driver och/eller har grundat Samhällsmagasinet.

Dags att befria HD från resningsärenden?

För ett år sedan skrev jag ett reportage i Filter. Rubriken på tidningens framsida var: ”Fallstudien: Därför bör Högsta Domstolen skrotas”. Rubriken var, på rubrikers vis, tillspetsad. Men innehöll, på rubrikers vis, en kärna av sanning. Reportaget rörde sig i två plan, ett tog upp fallet Ari Mattinen, en man som 2002 dömdes för ett mord som han med största sannolikhet inte hade begått, som troligen inte ens var ett mord. På det andra planet fanns rättsväsendets hantering från polisens och åklagarens utredning till möjligheterna att få resning när utredningen gått snett. Längst ut i rättsväsendets långa kedja finns Högsta Domstolen, vars ledamöter beslutar om en person ska få resning. Det sker så sällan att när det verkligen händer är det så osannolikt att det, med Tage Danielssons ord, är som att det faktiskt inte har hänt.

De två justitieråd som jag intervjuade, Göran Lambertz och Kerstin Calissendorff, ansåg båda att Högsta Domstolen varken var kompetent eller lämplig att handlägga resningsärenden. Av samma åsikt är HD:s nyutnämnde ordförande, Stefan Lindskog, som tillträder 1 januari 2016. I en intervju med Veckans Juridik förklarar han varför. HD riskerar dessutom att bli jävig, då domstolen kan ta upp resningsärenden där de själva tidigare har avslagit en prövningsansökan.

Fallet Ari Mattinen är särskilt intressant då det i ett av HD:s avslag etablerades en praxis som går ut på att bevis eller omständigheter som redan har lagts fram i en tidigare resningsansökan inte kan användas igen. Den samlade bilden i en ansökan kan alltså vara att den dömde är oskyldig, men eftersom det nya som anförs inte räcker (de andra bevisen har ju ”raderats”) så blir det ingen resning. Det har också gjort att Riksåklagaren, som kan inleda en förundersökning i ett resningsärende, har en hög tröskel innan de tillstyrker resning. När åklagaren inte tror att HD kommer att bevilja resning, läggs förundersökningen ner eftersom utsikterna att få igenom resningen är så små.

Men ibland händer det. Som i fallet Samir, granskat i Aftonbladets grävpod Fallet. I tolv avsnitt har Aftonbladets reporter Anders Johansson gått igenom detalj efter detalj i historien om en 15-årig pojke som tog på sig ett mord för att skydda sin pappa. I slutet av juli lämnade en advokat in resningsansökan och två månader senare inledde Riksåklagaren en förundersökning. Den 1 december tillstyrkte åklagaren resning för Samir. Nu återstår för HD att säga sitt.

I Norge och flera andra länder finns ett annat system, där en fristående myndighet, i Norge kallad Genopptakelsekommisjonen, både kan utreda resningsfall och besluta om resning. I Sverige är det huvudsakligen ideellt arbetande jurister och journalister som utreder resningsärenden. I Norge frias i genomsnitt 13 feldömda personer varje år. I Sverige beviljades, under de sju år som jag granskade, 5 personer resning.

Varför inför inte Sverige ett fristående resningsinstitut? Statistiskt sett, om det svenska rättssystemet antas fungera ungefär som det Norska, borde ett hundratal felaktigt dömda just nu sitta inlåsta i svenska fängelser. Redan när den gamla rättegångsbalken från 1734 skulle ersättas med en ny i slutet av 1930-talet fanns förslag om att inrätta ett system liknande det som finns i Norge idag. Förslaget föll med hänvisning till att det kunde hota domarmaktens oberoende ställning. Idag är frågan åter under utredning. I oktober 2015 la moderaten Finn Bengtsson fram motionen Ett fristående resningsorgan, en motion som ingår i underlaget till Justitieutskottets pågående betänkande Processrättsliga frågor.

 

GPS som journalistiskt verktyg

Möjligheten att spåra via gps har funnits länge men det är först nu som den har börjat användas som journalistiskt verktyg. Först ut var National Geographics nybildade utredningsenhet, en grupp som har skapats för att undersöka kriminalitet mot djur. I tidningens senaste nummer berättar enhetens ledare, Bryan Christy, hur de lät tillverka en falsk elefantbete som de försåg med en dold gps-sändare. Syftet var att spåra betens väg från tjuvjägare till konsument. Spårningen pågår fortfarande.

Möjligen lät sig tidningen inspireras av Greenpeace som i slutet av förra året placerade nio sändare på lastbilar som transporterade olagligt fällda timmerstockar från Amazonas regnskogar. Informationen från Greenpeace hjälpte polisen att slå till mot skogskövlarna. Men inspirationen kan lika gärna ha kommit från gruppen kränkta män, som verkar ha tagit till sig metoden. Enligt en artikel i Svd visade en amerikansk undersökning att 85 procent av landets kvinnojourer arbetade med brottsoffer som hade blivit lokaliserade med gps-sändare. Artikeln berättar även om ett svenskt fall.

I augusti utförde SVT Örebro ett experiment som ingick i en granskning av cykelstölder i Örebro (staden är mer drabbad än övriga landet). Redaktionen placerade ut två cyklar i ett cykelställ vid stationen, en ny, en av äldre modell. GPS-sändarna var monterade i baklyktan. Den nya cykeln stals efter 48 timmar. Oturligt nog befann sig gps-sändaren just då på laddning på redaktionen. Den äldre cykeln stals aldrig.

Danskt reportage om skattekonsulter

Hösten 2008 gjorde jag och Lars Truedson ett reportage för Kaliber om skattekonsulter. En påhittad person, leksakstillverkaren Per Andersson, ringde till konsulterna och frågade efter råd. Flera av dem erbjöd skatteupplägg som innebar att Per skulle öppna bolag i något skatteparadis och hämta hem pengarna genom ett anonymt bankomatkort eller som kontanter. ”Det är inga problems”, som en av konsulterna sa. Men konsulternas olagliga rådgivning var bara en del av problemet, en annan var Skatteverkets ovilja att göra en så kallad tredje mans revision på konsulterna, och på så sätt komma åt hela konsultens kundstock på en gång, jämfört med att vänta på ”impulser” på att enskilda skattebetalare har fört hem pengar från ett suspekt land.

I går visade Uppdrag Granskning ett danskt program med ett liknande, men mer ambitiöst upplägg. Reportern från Danmarks Radio utger sig för att vara en företagare som har tillverkat en app för mobiltelefoner och surfplattor. Nu har han blivit erbjuden fyra miljoner kronor för appen. Han monterar den dolda kameran och börjar besöka rådgivarna.

Offentlighetens pris

På valdagen, medan samtliga medier var upptagna med valanalyser, hackade någon sig in i databasen Piscatus. På Piscatus kan den som har ett abonnemang söka efter domar och andra offentliga handlingar. Tjänsten riktar sig huvudsakligen till journalister och jurister, liksom de flesta andra liknande tjänster. Hackaren kom över Piscatus kundregister och la ut en lista med kundernas e-postadresser på Flashback där tråden snart vävde konspirationsteorier kring avslöjandet att Piscatus har journalister som kunder.

Att Piscatus och liknande tjänster begränsar vilka som är kunder beror på att den information som kan sökas är känslig. Både jurister och journalister har etiska regler att följa. Visserligen är all information offentlig, och den som är intresserad kan själv gå till myndigheterna och begära ut den, men när allting finns en knapptryckning bort försvinner den tröghet som gör att de flesta ändå låter bli att kolla upp grannens skolbetyg eller eventuella brottslighet.

När Lexbase dök upp på scenen ställdes allting på ända. Nu fick vem som helst tillgång till tingsrätternas domar och uppmanades dessutom att med hjälp av en kartfunktion kolla upp sina grannar. Debatten blev hätsk, webbhotellet slängde ut sin kontroversiella kund och Lexbase stängde ner i ett par månader. Hittills har Lexbase bara innehållit domar, men nu planerar tjänsten att utöka med dokument från andra myndigheter. Frågan är om vi är redo för en värld där den information som myndigheterna har om oss bara är en knapptryckning bort.

I senaste numret av Filter har jag skrivit ett reportage om offentlighetsprincipens resa in i den digitala världen. Texten kan läsas här.

Skärmavbild 2014-09-23 kl. 12.21.54