Stående på ett överfullt pendeltåg påbörjade jag läsningen av Lena Sundströms reportagebok Världens lyckligaste folk. Tåget var försenat, och hälften så långt som det borde ha varit. Skorna var blöta av höstens första blötsnö. Men läsningen gjorde mig upprymd. Tonen var personlig, sökande, språket rappt och välformulerat. I våras fick boken priset Guldspaden. Jag var själv på plats när de nominerade författarna presenterades och vinnaren korades. Konkurrensen var ovanligt hård för att vara bokklassen. Där fanns Gellert Tamas De apatiska, Björn af Kleens Jorden de ärvde och Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten. Men Lena Sundström knep priset (boken har även nominerats till Augustpriset). Hon framstod som engagerad och kunnig. Det intrycket får jag också nu, efter ett tiotal sidor. Ser fram emot att läsa vidare.

Boken handlar om Danmark. Hur deras version av Sverigedemokraterna har påverkat landet.