Idag skickade jag ett mail till en amerikansk forskare. Han hade nyligen publicerat en artikel där han argumenterade för att socker ska ges samma behandling som tobak och alkohol, alltså regleras på olika sätt, och jag var nyfiken på vilka reaktioner han hade fått. Svaret var kort och vänligt formulerat. Tyvärr kunde han inte hjälpa mig. Han har precis skrivit en bok som ska publiceras januari 2013. Hans förlag och agent har bett honom att inte ge några intervjuer före utgivningen.

Jag råkade på samma fenomen när jag skrev min bok Sötsug. Ville intervjua en läkare som skrev på en bok som snart skulle komma ut. Fick nej. Han ville inte berätta i en intervju det han skulle berätta i boken. Nu blev det inte någon bok, utgivningen har skjutits upp, och läkaren har ännu inte fått berätta vad han har kommit fram till.

Jag kan förstå marknadslogiken. Om, alltså om, den bok som ska ges ut innehåller något sånär uppseendeväckande nyheter. Så var fallet med den så kallade kungaboken. Då finns en poäng att inte berätta om de här nyheterna. Men att inte alls berätta om boken, eller arbetet med den, eller sitt arbete över huvud taget, det är att ta tystnaden minst ett steg för långt. Om det nu inte är så att den egna bokens publicitet är viktigare än den information man har kämpat för att gräva fram.