Skrivande

Hovrätten kommunicerar

Lite snömos så här i vinterkylan. Så här stringent beskriver Hovrätten för västra Sverige sitt kvalitetsarbete:

Den interna och externa dialogen om kvalitet är grunden för hovrättens kvalitetsarbete. Genom denna dialog föreslås vilka kvalitetsområden som bör prioriteras och vilka uppgifter som bör lösas under året som kommer. I den interna och externa dialogen lämnas också förslag till konkreta åtgärder för uppgifterna och åstadkomma en högre kvalitet i hovrättens verksamhet. Varje år beslutas några gemensamma uppgifter som ska lösas för att uppnå högre kvalitet i hovrättens verksamhet. För varje uppgift beslutas ett antal deluppgifter som ska lösas för att kunna lösa den för hovrätten gemensamma uppgiften. Det följs upp att uppgifterna löses och resultatet av vidtagna åtgärder utvärderas också inom ramen för den interna och externa dialogen mellan hovrättens medarbetare och brukare/intressenter.

Annonser

Att skydda från insyn

Du sitter på tåget. Du är tvungen att ta en titt på det där upplägget för grävjobbet som du ska presentera för redaktören. Grävjobbet handlar om ett stort telekombolag. På sätet bredvid sitter en man och läser en rapport, du förstår av rubriken att han har en hög position på … just det, Det stora telekombolaget.

Nej, scenariot är väl inte så sannolikt. Men ibland vill man inte att någon ska kunna se vad som finns på skärmen. Oavsett om det handlar om känsliga siffror, grävupplägg eller privata bilder. Själv sitter jag ofta och skriver på tåget och vissa scener är inte så lätta att beskriva när någon sitter bredvid och kikar över axeln. Det är då man behöver ett integritetsskydd. Skyddet består av en tjock plastfilm som klistras fast på skärmen. En sida är guldfärgad, den andra svart. Att titta på skärmen rakt framifrån går alldeles utmärkt. Den som försöker titta på skärmen från sidan ser bara svart, eller guld om man föredrar det.

Jag har använt skyddet i en vecka nu. Datorn är en Macbook pro 13 tum och jag låter skyddet vara på hela tiden, alltså även när skärmen är nedfälld. Själva insynsskyddet fungerar bra och jag kan ta fram datorn och skriva en sida på romanen även om det är trångt på tåget. Men det finns nackdelar. Dels blir plastfilmen snabbare smutsig. Dels bildas luftbubblor när skärmen fälls ihop. Det verkar som om luftbubblorna blir färre med tiden och de försvinner om man lossar filmen i överkant och drar loss den lite och fäster den igen. Problemet är att limmet blir svagare, men det lär dröja innan det blir så svagt att plasten lossnar helt. Det följer även med extra klisterremsor och när de tar slut kan man beställa nya från tillverkaren utan kostnad.

Så här ser det ut på kontoret, där jag kopplar datorn till en extern skärm. Den stora skärmen saknar integritetsskydd.

De opublicerade

Jag minns känslan av tillfredsställelse när jag för första gången avslutade en bok. Det måste vara samma slags känsla som när man passerar mållinjen efter ett maratonlopp och äntligen får lägga sig ner. Tillfredsställelsen kom sig inte bara av att ha nått ett slut, den sprang även ur vetskapen om att ha färdigställt någonting som tagit väldigt lång tid att bygga. Men det tog inte lång stund innan jag reste mig, borstade kolstybben från låren, tog en titt på boken och kasserade nästan allt. Allt som återstod var ett par kapitel. Sedan var det bara att börja om.

Jag vet inte hur många karaktärer som strök med i den där slakten, eller i den förra, när jag hade skrivit ett hundratal sidor och raderade allt. Sammanlagt måste de ha varit något dussin personer som aldrig fick liv någon annan stans än i mitt eget huvud. Lägg till de böcker som jag sedan skrev men aldrig publicerade och jag måste ha avlivat ett femtiotal människor i varierande åldrar. Säkert också en och annan hund.

De opublicerade romanfigurerna måste räknas i hundratusental. De har en egen kyrkogård långt bak i författarnas minnesbankar. En och annan kanske är sörjd, åtminstone av sin skapare, men de flesta ligger nog där utan att ge upphov till någon större saknad. Fast innan de lagts under jord har de åtminstone gjort något slags intryck, kanske till och med knuffat sin skapare i en ny riktning.

Hjärnkrångel

Ibland är hjärnan inte upplagd för skrivande. Förvirring råder, omdömet har gömt sig i något gråvitt veck, språkcentrat har gått på semester. De senaste dagarna har våra radiatorer krånglat. Idag kom en snubbe och skruvade på dem och nu är kontoret varmt igen. Frågan är hur man fixar en krånglande hjärna.

Skrivmusik

Sedan ett par veckor tillbaka är tåget min skrivarstuga. Jag sätter mig på fönsterplats, viker upp datorn och trycker in hörlurarna i öronen. Musiken har en primär funktion, att fungera som akustisk vägg mot omvärlden. Folk pratar ju på tåg.

För att fungera som vägg måste musiken vara tillräckligt fyllig för att orka tränga undan andra ljud. Samtidigt får den inte vara för påträngande. Ett tag höll jag mig till jazz, instrumentell sådan. Bill Evans, John Coltrane, Miles Davis. Men det var svårt att hitta rätt nivå. Antingen var ljudmattan för tunn, eller så drog det iväg med allt för många variationer som störde koncentrationen.

Till slut hittade jag det jag sökte, Sophie Zelmani, närmare bestämt albumet med den kryptiska titeln I’m the rain. Zelmanis lågmälda sång väver en ljudmatta som är precis lagom tjock. Vid det här laget är min hjärna präglad på Zelmanis röst. När introt till If I could drar igång vet jag att det är dags att skriva.

Marknadsföra en bok med tystnad

Idag skickade jag ett mail till en amerikansk forskare. Han hade nyligen publicerat en artikel där han argumenterade för att socker ska ges samma behandling som tobak och alkohol, alltså regleras på olika sätt, och jag var nyfiken på vilka reaktioner han hade fått. Svaret var kort och vänligt formulerat. Tyvärr kunde han inte hjälpa mig. Han har precis skrivit en bok som ska publiceras januari 2013. Hans förlag och agent har bett honom att inte ge några intervjuer före utgivningen.

Jag råkade på samma fenomen när jag skrev min bok Sötsug. Ville intervjua en läkare som skrev på en bok som snart skulle komma ut. Fick nej. Han ville inte berätta i en intervju det han skulle berätta i boken. Nu blev det inte någon bok, utgivningen har skjutits upp, och läkaren har ännu inte fått berätta vad han har kommit fram till.

Jag kan förstå marknadslogiken. Om, alltså om, den bok som ska ges ut innehåller något sånär uppseendeväckande nyheter. Så var fallet med den så kallade kungaboken. Då finns en poäng att inte berätta om de här nyheterna. Men att inte alls berätta om boken, eller arbetet med den, eller sitt arbete över huvud taget, det är att ta tystnaden minst ett steg för långt. Om det nu inte är så att den egna bokens publicitet är viktigare än den information man har kämpat för att gräva fram.

 

Läsaren är paranoid

Stjäl tid från min sömn för att berätta en historia. En osann, den här gången. Kan även betraktas som hjärnans rekreation från vardagens ständiga krav på sanning och saklighet. Romanen rör sig framåt i makligare takt än det reportage som skickades iväg under dagen, än de flesta reportage. Varför? För att jag måste uppfinna allt, varenda liten detalj. Satt nyss och funderade länge på hur en kopp skulle se ut. Som journalist kan jag registrera koppen och sedan skriva ner hur den såg ut, som författare riskerar jag att läsaren tolkar koppens utseende som en del av en beskrivning av en människa eller ett sammanhang. Läsaren är helt enkelt paranoid, ser tecken och betydelser överallt. Det gäller att passa sig.

Vid tio tusen tecken

Har kommit till den punkt i skrivandet där blicken börjar fly skärmen, hjärnan försöker övertala mig att göra annat och skinkorna känns plågsamt ömma. Den här gången kom symptomen vid drygt 10 000 tecken. Vad sjukdomen består i vet jag inte. Kanske är det inte en sjukdom utan en insikt att nu sjunker koncentrationen, nu blir du slarvig, dags för input, ny energi. Dags för en kopp te.

Mannen i barnvagnen

Strax efter tio brukar magen bli påträngande tom. Då går jag ut i Reportagebörsens kök, gör en kopp te och brer ett knäckebröd, och går tillbaka till mitt kontor. Effektivt som tusan. Men idag råkade jag läsa en rubrik på förstasidan av Svenska Dagbladets söndagstidning: ”Dags att rycka finansvärldens snuttefilt”. Jag beslutade att sätta mig vid bordet och inmundiga mitt mellanmål vid tidningen. Artikeln handlar om de europeiska krisländerna, just nu är det Irland som är i ropet, som erhåller enorma summor euro i stöd. Allt för att inte bankerna och andra finansinstitut ska kollapsa. Reportern, Andreas Cervenka, undrar om det inte vore bättre att rycka bort snuttefilten från finansbranschen. Jag är inte tillräckligt påläst för att ha en åsikt om hurvida han har rätt, men bilden som avslutar artikeln kommer jag att bära med mig under åtminstone hela den här svinkalla dagen:

Att rycka undan en napp från ett barn leder till stök och bråk på kort sikt och kan vara nog så obehagligt. Men inte lika jobbigt som att knuffa runt en barnvagn med en vuxen bankman i kritstrecksrandig kostym.