Jag stoppade kontokortet i läsaren och slog in koden. Expediten, en ung kvinna, lade in bokmärket mellan boksidorna.
”Den ska vara bra, har jag hört”, sa hon.
”Ja, nu slår vi tillbaka”.
Kvinnan slog knytnäven i den andra handens handflata och vi log mot varandra i samförstånd.
Boken som jag nu lade ner i min ryggsäck hade titeln ”Quiet, The power of the introverts in a world that can’t stop talking.” Jag befann mig på Centralstationen i Stockholm, på väg hem efter ett möte med en redaktör. Jag hade tillbringat natten hos en god vän, det var lördag och på Blå tåget rådde det slags stillhet som bara kan uppstå i en gammal tågvagn bland breda, tomma säten. Jag tog fram boken och sjönk ner i sätet.

Quiet är skriven av Susan Cain, en amerikansk affärsjurist och introvert. På sitt TED-talk, som när det här skrivs har visats 3,7 miljoner gånger, berättar hon att innan förlaget gick med på att publicera boken fick hon försäkra dem att hon inte bara kunde utan skulle prata offentligt om sin bok. Introverta kan nämligen göra det också, även om de helst låter bli. Susan Cain berättade om ett läger hon skulle åka på när hon var nio år. Hon var uppväxt i en familj där det var naturligt att läsa tillsammans, under tystnad, och trodde att det var så samvaron på lägret skulle se ut. Hon packade sin väska med böcker och reste. Snart fick hon veta att de många böckerna, och hennes vilja att sitta tyst och läsa, betraktades som något suspekt, för att inte säga oroväckande.

Susan Cain beskriver hur den extroverta människan tog över som ideal någon gång runt sekelskiftet. Det förra sekelskiftet. Tidigare hade självhjälpsböcker huvudsakligen handlat om människans karaktär och hur den kunde förbättras. Nu började böckerna lyfta fram personligheten som någonting som kunde erövras och utvecklas. Sedan dess har utvecklingen skruvats ett varv till och personligheten har blivit ett varumärke. Men nu är det alltså dags för de introverta, de som levererar mer än de pratar, att slå tillbaka.