Samhälle

Fritt fram på Rosenlund

”Att åka till Rosen för att köpa sig lite sexytime är idag helt meningslöst. Du kommer mest troligt få flugor på ballen och dessutom ha en polis som gladeligen tar hand om dig på samma gång. Har gått förbi där och snutarna är verkligen på hugget.”

Citatet är hämtat från Flashback-tråden ”Rosenlund”. Det är signaturen Tubb3 som den 4 februari 2011 ondgör sig över polisens närvaro. Vid den här tiden var polisens bevakning av prostitutionen intensiv. Ett par rumänska män, hallickar, hade hittat prostitutionsstråket i Sveriges andra största stad och hämtat hit ett stort antal kvinnor som skickades till Rosenlund för att sälja sex. Polisens närvaro var en del av en av de största utredningarna av människohandel som har genomförts i Sverige. Dom föll i maj 2012; sex män dömdes till som mest 6 års fängelse och utvisning.

Idag kan Tubb3 köpa sex på Rosenlund utan att löpa någon större risk att åka fast. Det har han kunnat i ett par år, då polisen har varit upptagen med annat, framför allt de skjutningar som har gett Göteborg öknamnet Sveriges Chicago. I senaste numret av Faktum har jag skrivit ett reportage om vad som händer när polisen slutar bevaka prostitutionen. För sexhandeln fortsätter, liksom människohandeln. Vid flera tillfällen har kommunens prostitutionsgrupp Mikamottagningen larmat polisen om en situation som liknar den som gav upphov till den stora utredningen om människohandel.

Skärmavbild 2016-05-29 kl. 11.04.27
Faktum nr 165, maj 2016

I en intervju som finns på Faktums hemsida säger Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, att det inte är aktuellt med en mer kontinuerlig bevakning av prostitutionen i Göteborg. Två saker skulle kunna ändra på det, dels ett nationellt direktiv, dels en ökad mediabevakning, gärna i kombination med en eller ett par driftiga politiker. Den senaste tiden har bevakningen i media ökat, förutom Faktums reportage har Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten publicerat flera artiklar om prostitutionen. En stor del av intresset beror på att Simon Häggström, chef för prostitutionsgruppen i Stockholm, i slutet av maj publicerade boken Skuggans lag där han skriver om sina erfarenheter av att sedan 2009 har bekämpat sexhandeln i Stockholm. Om ett par veckor kommer medieintresset åter att blossa upp, när Människohandelsutredningen presenterar vad de har kommit fram till. Utredningen kommer bland annat att ta upp det låga straffet för sexköp; nästan alla får 50 dagsböter trots att ett års fängelse finns på straffskalan. Det beror på att sexköp är ett brott där det saknas brottsoffer, vilket gör att straffet ofta blir lägre än för snatteri. Lagstiftarens intention att ge högre straff åt sexköpare som borde ha förstått att kvinnan är utsatt för människohandel har inte fått något genomslag.

 

Ungdomsarbetslösheten – ett politiskt slagträ

Riksdagsvalet närmar sig. En av de frågor som kommer att debatteras är ungdomsarbetslösheten. Siffror och lösningar kommer att svingas från höger och vänster. En rimlig utgångspunkt för diskussionen borde vara att slå fast vad det är man talar om. För det finns inte en ungdomsarbetslöshet utan åtminstone fyra.

För ett år sedan fick jag i uppdrag av tidskriften Folkuniversitetet att reda ut det där med statistiken kring ungdomars arbetslöshet. Texten publicerades i nummer 3 2013. Där berättar jag bland annat att ungdomsarbetslöshetens storlek kan variera mellan 23,6 och 6,8 procent, beroende på hur man väljer att räkna. De flesta brukar välja den högre siffran. Vänstern för att kritisera regeringen, högern för att den är ett bra argument för att sänka de ungas ingångslöner. Förlorarna är de ungdomar som ideligen får höra att det där med arbete, det kan du glömma.

Uppdaterat: Ungdomsarbetslösheten i media:

Expressen skriver om ungdomsarbetslösheten som het fråga i kvällens debatt i Agenda.
Expressen skriver om Borgs och Löfvens bråk om ungdomsarbetslösheten.
Aftonbladet skriver om regeringens löfte om mer pengar för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Folkuniversitetet

Fair Tax Mark i Filter

Den brittiske poeten Steve Pottinger skickade nyligen ett brev till ledningen för kaffekedjan Caffe Nero. Poeten hade surnat till över kedjans framgångsrika ambition att undvika skatt. I brevet skriver han att de där skattepengarna hade kommit till användning när hans pappa vårdades på sjukhus, eller i de skolor där hans syskonbarn går. Pottinger bifogade sitt lojalitetskort och avslutade brevet med orden:  ”I’ll be buing my coffee elsewhere”. Det här var inte första gången som Steve Pottinger reagerade över en kaffekedjas skattemoral. För två år sedan spred han via Youtube en poetisk protest mot Starbucks.

Steve Pottinger hade knappast reagerat mot de uteblivna skatterna om han inte hade kunnat läsa om de skattesmitande företagen i de brittiska tidningarna. Brittisk media har i allt högre utsträckning rapporterat om framför allt stora företags avancerade skatteupplägg, där vinsterna försvinner in i skatteparadis med låg eller ingen bolagsskatt. Att skattefrågan har intagit den mediala scenen beror till stor del på de envetna revisorerna bakom organisationen Tax Justice Network. TJN bildades för tio år sedan och har sedan dess bedrivit ett framgångsrikt opinionsarbete för att få politikerna att reagera mot storföretagens skatteupplägg. En av de största framgångarna var när det brittiska underhuset kallade Google, Amazon och Starbucks till förhör om företagens skattemoral. I februari 2014 tog TJN nästa steg, när organisationen lanserade den nya konsumentmärkningen Fair Tax Mark. Än så länge finns märkningen bara för brittiska företag, men tanken är att den precis som föregångaren Fairtrade ska bli global. Principen är enkel: De företag som betalar en rättvis skatt, och är transparenta, får använda märkningen. Att avgöra vilka företag det är blir svårare, och metoden är fortfarande under arbete.

I senaste numret av Filter skriver jag om skatteparadisen och Fair Tax Mark. Reportaget börjar på en till synes svensk kaffekedja.

Uppdatering: Det har smugit sig in ett fel i reportaget, ett s har blivit ett p. Det är när jag skriver om franchiserättigheterna för Starbucks i Sverige, som alltså finns hos SSP och inte hos SPP.

Fördjupningsmaterial:

1. Flera kommuner har försökt använda upphandlingsvillkor för att undvika företag med kopplingar till skatteparadis. Konkurrensverket har sagt nej. Beslut Konkurrensverket.

2. Förhören i brittiska underhuset. Protokoll.

3. Tax Justice Network har i rapporten The price of offshore revisited gjort en uppskattning av hur mycket pengar som göms undan i skatteparadis.

4. I februari 2014 publicerade American Economic Journal en artikel som granskade G20-ländernas arbete för att komma åt skatteparadisen. The End of Bank Secrecy? An Evaluation of the G20 Tax Haven Crackdown.

5. OECD har tagit fram ett förslag som ställer krav på multinationella företag att redovisa sina siffror uppdelade på de länder där de verkar, så kallad Country by country reporting. Förslaget diskuterades senast 19 maj på ett möte i Paris.

Att gå i tid

Den senaste tiden har jag vid flera tillfällen råkat ut för följande: Tåget kommer in ett par minuter sent till Floda station. Bussen, vars avgång är anpassad efter tågtidtabellen, står vid stationen. Men när tåget bromsar in vid stationen går bussen. Den är då så gott som tom.

Tyvärr är själva tankesättet, att stelbenta regler och statistikfixering går före kundnytta, inte något undantag. I morse när tåget skulle åka från Aspen var en eller flera passagerare sena och sprang för att hinna med. En medmänniska höll upp dörren för att tåget inte skulle gå. Tågvärden utbrast då, alltmer högljutt: ”Avgång! TAG PLATS!” GÅ PÅ TÅGET!”. När dörrarna gått igen och tåget (efter den handfull sekunder incidenten tagit) åter var på väg, fick vi passagerare en uppläxning via högtalarna om svårigheten att hålla tidtabellen när någon håller upp dörrarna.

Visst ska bussar och tåg gå i tid. Men jag tror att det är få resenärer som beklagar sig över de sekunder eller minuter det skulle ta att vänta in den som av någon anledning blivit sen.

Den som är intresserad av trixande med förseningsstatistik kan lyssna på söndagens Kaliber. Den knastertorra rubriken ”Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt” rymmer lysande journalistik.

De introverta slår tillbaka

Jag stoppade kontokortet i läsaren och slog in koden. Expediten, en ung kvinna, lade in bokmärket mellan boksidorna.
”Den ska vara bra, har jag hört”, sa hon.
”Ja, nu slår vi tillbaka”.
Kvinnan slog knytnäven i den andra handens handflata och vi log mot varandra i samförstånd.
Boken som jag nu lade ner i min ryggsäck hade titeln ”Quiet, The power of the introverts in a world that can’t stop talking.” Jag befann mig på Centralstationen i Stockholm, på väg hem efter ett möte med en redaktör. Jag hade tillbringat natten hos en god vän, det var lördag och på Blå tåget rådde det slags stillhet som bara kan uppstå i en gammal tågvagn bland breda, tomma säten. Jag tog fram boken och sjönk ner i sätet.

Quiet är skriven av Susan Cain, en amerikansk affärsjurist och introvert. På sitt TED-talk, som när det här skrivs har visats 3,7 miljoner gånger, berättar hon att innan förlaget gick med på att publicera boken fick hon försäkra dem att hon inte bara kunde utan skulle prata offentligt om sin bok. Introverta kan nämligen göra det också, även om de helst låter bli. Susan Cain berättade om ett läger hon skulle åka på när hon var nio år. Hon var uppväxt i en familj där det var naturligt att läsa tillsammans, under tystnad, och trodde att det var så samvaron på lägret skulle se ut. Hon packade sin väska med böcker och reste. Snart fick hon veta att de många böckerna, och hennes vilja att sitta tyst och läsa, betraktades som något suspekt, för att inte säga oroväckande.

Susan Cain beskriver hur den extroverta människan tog över som ideal någon gång runt sekelskiftet. Det förra sekelskiftet. Tidigare hade självhjälpsböcker huvudsakligen handlat om människans karaktär och hur den kunde förbättras. Nu började böckerna lyfta fram personligheten som någonting som kunde erövras och utvecklas. Sedan dess har utvecklingen skruvats ett varv till och personligheten har blivit ett varumärke. Men nu är det alltså dags för de introverta, de som levererar mer än de pratar, att slå tillbaka.

Västtrafik och biljettpriserna

Idag skriver GP om Västtrafiks framtida biljettpriser. Rubriken är: Ny prischock på kollektivtrafiken. Texten handlar om de prishöjningar som är att vänta på grund av ökade kostnader och målet att kraftigt öka antalet resenärer. En av dem som intervjuas är Mimmi von Troil (M), vice ordförande i Västtrafiks styrelse. Hon anser att resenärerna bör betala mer än de gör idag, alltså att den så kallade självfinansieringsgraden ska öka. Argumentet för att resenärerna ska stå för en större del av notan är att den som inte tar del av tjänsten kollektivtrafik inte heller ska behöva betala för den. Alltså, den som väljer att ta bilen ska inte betala för spårvagn, buss och tåg. Men visst får också bilister och andra som inte åker kollektivt ta del av det kollektiva resandets fördelar. Det står i Västtrafiks årsredovisning. Under rubriken Förvandla berättar företaget vad bilisterna och alla andra medborgare tjänar på att andra åker kollektivt. Posterna Säkrare resor, Bättre luft, Färre p-platser, Bättre hälsa och Mindre slitage på vägarna uppgår sammanlagt till 4,5 miljarder kronor (Västtrafik årsredovisning 2011 sid 12).

Samhällets kostnader minskar alltså, enligt Västtrafiks uträkningar, med 4,5 miljarder om året tack vare kollektivtrafiken i Västsverige. Ägartillskottet för 2011, alltså den summa som skattebetalarna bidrog med, uppgick till 2,8 miljarder kronor.

Vinsten för samhället för 2011 blev med andra ord 1,6 miljarder kronor. Om man får tro Västtrafiks egna siffror. Biljettintäkterna på 2,4 miljarder ökade vinsten till 4 miljarder kronor.

När företrädare för Västtrafik argumenterar för höjda biljettpriser talar de emot sina egna siffror. Eller som företaget skriver i årsredovisningen (ägartillskottet på 2,5 mdr är från 2010):

Drygt 2,5 miljarder kronor i form av ägartillskott gav 4,5 miljarder kronor i nytta för samhället. Det betyder att varje krona som samhället satsade på Västtrafik 2011 gav 1,75 kronor tillbaka. Detta är en markant ökning jämfört med föregående år och den beror på att resandet ökade kraftigt 2011.

Om Västtrafik trodde på sina siffror borde de argumentera för kraftigt sänkta biljettpriser. Inte tvärtom.

Lögner

”Pappa, varför ljuger vuxna?”

”Det gör vi väl inte?”

”Jo, det sa de på radion. Och så har jag läst det i tidningen”.

”Okej, det händer väl.”

”Men varför?”

”Tja, till exempel … säg att du vill vara kompis med Sigge för han är väldigt rik och om du är kompis med honom kan du få en massa fina saker. Men samtidigt är Sigge dum, han bestämmer till exempel att inga flickor får använda skolans cyklar eller vara med och rösta om vilka som ska bestämma. Och så slår han dem som inte tycker som honom.”

”Då är jag inte kompis med Sigge mer.”

”Men du vill väl ha de fina sakerna?”

”Inte av Sigge. Han är dum.”

”Men Sigge ger dig mycket pengar också, pengar som du kan ge till dina kompisar.”

”Och då kommer mina kompisar att tycka om mig.”

”Se där, du börjar redan tänka som en vuxen. Problemet är att dina kompisar inte är så förtjusta i det som Sigge gör. De tycker faktiskt att han är en diktator.”

”Vad är en diktator?”

”Det är någon som bestämmer över alla. På ett dumt sätt.”

”Är Sigge en diktator?”

”Ja, absolut. Men det kan du inte säga. Du får aldrig ta det ordet i din mun när du pratar om Sigge.”

”För då vill Sigge inte vara min kompis längre?”

”Precis. En sak till. Anledningen till att Sigge ger dig pengar är att du är väldigt bra på att göra vapen, och Sigge behöver ju vapen för att slå de som inte tycker som honom.”

”Men jag vill inte göra vapen.”

”Fast Sigge vill ha vapen, och han har pengar, pengar som han kan ge dig och som du kan ge dina kompisar. Och det är dina kompisar som har bestämt att du ska få vara med i elevrådet. Du tycker ju om att vara med i elevrådet, eller hur?”

”Det är jättekul!”

”Dessutom är det inte du som står för själva tillverkningen av vapnen, det låter du din lillebrorsa göra.”

”Okej.”

”Så, vad säger du då om någon av dina kompisar frågar om du gör vapen till Sigge?”

”Jag säger att jag inte gör det.”

”Men om din kompis säger att han vet att din lillbrorsa gör Sigges vapen?”

”Jag säger att jag inte kan rå för vad brorsan gör.”

”Sigge skulle vara stolt över dig.”

Försäkringskassan och fuskarna

Också den här reklamfilmen använder humorn för att övertyga. Scenen är ett kök där några kollektivboende ungdomar diskuterar huruvida de ska äta gemensamt eller inte. Precis som i filmen Tillsammans blir diskussionen såväl högljudd som skruvad. Efter en stund stannar kameran på en tjej som sitter vid bordet, hon deltar inte i diskussionen och ser ut att vilja vara någon annan stans. En text visas: ”Är du redo för något eget?”

Filmen är producerad av Försäkringskassan, med hjälp av Johan Kling, regissör med filmer som Puss och Darling på sin meritlista. Att Försäkringskassan använder skattepengar för att locka fler att söka bostadsbidrag kan verka underligt. Debatten de senaste tio åren har ju inte gått ut på att det är för få som söker bidrag. Men om man utgår ifrån vad som faktiskt har debatterats går det att hitta en logik i filmproducerandet.

För snart fem år sedan infördes Bidragsbrottslagen. Politikernas förhoppning var att fler av de som fuskade med olika bidrag, bland annat bostadsbidrag, skulle fällas i domstol. Utfallet har dock blivit magert. Polisen utreder, enligt Försäkringskassan, alltför få av de anmälningar som kommer in. Än färre leder till åtal, än färre till dom.

Bostadsbidraget är ett av de svåraste bidragen man kan söka. Varje år får 40 procent av de som söker fel belopp. Det beror ofta på att man har angivit fel inkomst, eller rättare sagt missat att justera inkomsten när den har förändrats. I våras fick 67 000 svenskar betala tillbaka 418 miljoner kronor på grund av att de fått för högt bostadsbidrag 2010.

I dagarna gick Försäkringskassan ut med beskedet att myndigheten ska specialgranska de så kallade småfuskarna. Alltså de som fuskar till sig belopp mellan 10 000-20 000 kronor.

Ett bidrag där det är lätt att göra fel. Försäkringskassan vill ha fler dömda för bidragsbrott. Plötsligt blir det begripligt varför myndigheten vill att fler söker bostadsbidrag.