Fallet Samir

Dags att befria HD från resningsärenden?

För ett år sedan skrev jag ett reportage i Filter. Rubriken på tidningens framsida var: ”Fallstudien: Därför bör Högsta Domstolen skrotas”. Rubriken var, på rubrikers vis, tillspetsad. Men innehöll, på rubrikers vis, en kärna av sanning. Reportaget rörde sig i två plan, ett tog upp fallet Ari Mattinen, en man som 2002 dömdes för ett mord som han med största sannolikhet inte hade begått, som troligen inte ens var ett mord. På det andra planet fanns rättsväsendets hantering från polisens och åklagarens utredning till möjligheterna att få resning när utredningen gått snett. Längst ut i rättsväsendets långa kedja finns Högsta Domstolen, vars ledamöter beslutar om en person ska få resning. Det sker så sällan att när det verkligen händer är det så osannolikt att det, med Tage Danielssons ord, är som att det faktiskt inte har hänt.

De två justitieråd som jag intervjuade, Göran Lambertz och Kerstin Calissendorff, ansåg båda att Högsta Domstolen varken var kompetent eller lämplig att handlägga resningsärenden. Av samma åsikt är HD:s nyutnämnde ordförande, Stefan Lindskog, som tillträder 1 januari 2016. I en intervju med Veckans Juridik förklarar han varför. HD riskerar dessutom att bli jävig, då domstolen kan ta upp resningsärenden där de själva tidigare har avslagit en prövningsansökan.

Fallet Ari Mattinen är särskilt intressant då det i ett av HD:s avslag etablerades en praxis som går ut på att bevis eller omständigheter som redan har lagts fram i en tidigare resningsansökan inte kan användas igen. Den samlade bilden i en ansökan kan alltså vara att den dömde är oskyldig, men eftersom det nya som anförs inte räcker (de andra bevisen har ju ”raderats”) så blir det ingen resning. Det har också gjort att Riksåklagaren, som kan inleda en förundersökning i ett resningsärende, har en hög tröskel innan de tillstyrker resning. När åklagaren inte tror att HD kommer att bevilja resning, läggs förundersökningen ner eftersom utsikterna att få igenom resningen är så små.

Men ibland händer det. Som i fallet Samir, granskat i Aftonbladets grävpod Fallet. I tolv avsnitt har Aftonbladets reporter Anders Johansson gått igenom detalj efter detalj i historien om en 15-årig pojke som tog på sig ett mord för att skydda sin pappa. I slutet av juli lämnade en advokat in resningsansökan och två månader senare inledde Riksåklagaren en förundersökning. Den 1 december tillstyrkte åklagaren resning för Samir. Nu återstår för HD att säga sitt.

I Norge och flera andra länder finns ett annat system, där en fristående myndighet, i Norge kallad Genopptakelsekommisjonen, både kan utreda resningsfall och besluta om resning. I Sverige är det huvudsakligen ideellt arbetande jurister och journalister som utreder resningsärenden. I Norge frias i genomsnitt 13 feldömda personer varje år. I Sverige beviljades, under de sju år som jag granskade, 5 personer resning.

Varför inför inte Sverige ett fristående resningsinstitut? Statistiskt sett, om det svenska rättssystemet antas fungera ungefär som det Norska, borde ett hundratal felaktigt dömda just nu sitta inlåsta i svenska fängelser. Redan när den gamla rättegångsbalken från 1734 skulle ersättas med en ny i slutet av 1930-talet fanns förslag om att inrätta ett system liknande det som finns i Norge idag. Förslaget föll med hänvisning till att det kunde hota domarmaktens oberoende ställning. Idag är frågan åter under utredning. I oktober 2015 la moderaten Finn Bengtsson fram motionen Ett fristående resningsorgan, en motion som ingår i underlaget till Justitieutskottets pågående betänkande Processrättsliga frågor.

 

Annonser