Gräv

Dödlig tro

Under en lång period var jag arg på Göran Tunström. Ilskan uppstod under min första läsning av Juloratoriet, när Aron befinner sig på en båt på väg till Nya Zeeland för att träffa Tessa, kvinnan som han under en längre tid brevväxlat med. Då väljer författaren att skriva Aron över relingen och ner i djupet. Andra läsningen var en lyssning där Tunström själv läser på Lars Lerinskt klingande värmländska. Den här gången var jag mer uppmärksam och fick en tydligare bild av varför Aron tog sitt liv. Det han hade sett framför sig när han reste var inte Tessa, den verkliga, livs levande kvinnan, utan föreställningen att Tessa kunde vara Solveig, Arons hastigt bortgångna fru. Insikten att föreställningen var falsk blev för svår att bära.

Kort därefter lyssnade jag på två andra böcker; Macchiariniaffären av Bosse Lindquist och Vargattacken av Lars Berge. Också dessa böcker byggde på karaktärer, verkliga sådana, som hade blivit så förälskade i en föreställning att de fortsatte att sträva efter den oavsett hur högt observerbara fakta än skrek åt dem att den var falsk. Paolo Macchiarini höll fast vid tron att ett plaströr kunde förvandlas till en fullt fungerande luftstrupe, trots alla bakslag. De som regerade över vargarna i Kolmården drev vidare idén om att vargar kan socialiseras och kontrolleras av människor, trots alla incidenter där besökare attackerats av vargar. Attacker som förklarats med att att besökaren, i det här fallet en 15-årig flicka, betett sig fel. Eller att hon, i det här fallet en kvinna, haft på sig en klänning som vargen ville leka med. En vecka efter att Mikael Persbrandt besökt hägnet för att bekanta sig med vargarna inför en filmroll, och efteråt gett uttryck för föreställningen att han räknade med att kunna bryta nacken av en varg om den gick till attack, dödades en kvinnlig vårdare när hon var ensam i hägnet.

Föreställningar, eller hypoteser, är något vi hela tiden skapar för att utforska verkligheten och som i bästa fall kan driva utvecklingen framåt. Aron berättade aldrig för någon om sin hypotes och kunde ostört låta den förleda honom in i döden. Paolo Macchiarini berättade men på ett bedrägligt, stundtals lögnaktigt sätt, och det krävdes månader av kritisk granskning för att avslöja lögnerna. Kolmårdens produkt Närkontakt varg såldes helt öppet i tiotals år, många av incidenterna rapporterades i medier och forskningen om hur vargar beter sig har funnits där för den som velat läsa. Men det var först när en människa dog som någon, i det här fallet polisen, drog igång en ordentlig granskning.

Såväl Lars Berge som Bosse Lindquist nöjer sig inte med att granska, utan lägger avsevärd tid och möda på att också försöka förstå det som har hänt. Det gör att de, trots att båda historierna hade stötts och blötts i medierna i flera år, lyckas berätta något nytt.

Böcker:
Macchiariniaffären : sanningar och lögner på Karolinska. Bo Lindquist.
Säljtext Adlibris: ”För två år sedan avslöjade Bosse Lindquist och Sveriges Television kirurgen Paolo Macchiarinis plågsamma och livsfarliga experiment på människor på Karolinska sjukhuset. Men läkarna som varnade misstänkliggjordes och ingen ställdes på riktigt till svars, trots det enorma lidandet hos patienterna. Nu berättar Lindquist hela historien – om hur spåren leder högt upp i samhället och hur pengar, ära och prestige fick gå före patienternas bästa.”

Vargattacken. Lars Berge.
Säljtext Adlibris (urklipp): ”Vargattacken är inte en naturvetenskaplig bok. Det är inte en bok om den skandinaviska vargen. Det är en bok om människor, människors besatthet, ärelystnad och girighet. Men också en bok om enskilda individer som vill göra gott. Som vill rädda världen. Det är en bok som handlar om hur naturen blivit en upplevelseindustri. En industri som skulle rädda en svensk bruksort. Det är en bok om hur det gick till när det vilda blev ett föremål för våra projektioner och våra idéer om gott och ont. Om våra idéer om hur ett samhälle bör organiseras. Det är en bok om människans önskan att kontrollera naturen.

Juloratoriet. Göran Tunström.
Säljtext Adlibris (urklipp): Göran Tunström läser själv i en inspelning för Sveriges Radio från 1984. I Sunne har man återigen samlats för att uppföra Bachs jublande Juloratorium. Därifrån vidgar sig berättelsen; den spänner över tre generationer, tar sin början på trettiotalet och slutar på åttiotalet. Handlingen rör sig mellan Värmland och dess geografiska motpol – Nya Zeeland. Som en tråd genom romanen med alla fantasifulla händelser och människor löper Sidner Nordenssons sökande efter en balans mellan den ofrånkomliga sorgen och kärlekens helande kraft.

Fritt fram på Rosenlund

”Att åka till Rosen för att köpa sig lite sexytime är idag helt meningslöst. Du kommer mest troligt få flugor på ballen och dessutom ha en polis som gladeligen tar hand om dig på samma gång. Har gått förbi där och snutarna är verkligen på hugget.”

Citatet är hämtat från Flashback-tråden ”Rosenlund”. Det är signaturen Tubb3 som den 4 februari 2011 ondgör sig över polisens närvaro. Vid den här tiden var polisens bevakning av prostitutionen intensiv. Ett par rumänska män, hallickar, hade hittat prostitutionsstråket i Sveriges andra största stad och hämtat hit ett stort antal kvinnor som skickades till Rosenlund för att sälja sex. Polisens närvaro var en del av en av de största utredningarna av människohandel som har genomförts i Sverige. Dom föll i maj 2012; sex män dömdes till som mest 6 års fängelse och utvisning.

Idag kan Tubb3 köpa sex på Rosenlund utan att löpa någon större risk att åka fast. Det har han kunnat i ett par år, då polisen har varit upptagen med annat, framför allt de skjutningar som har gett Göteborg öknamnet Sveriges Chicago. I senaste numret av Faktum har jag skrivit ett reportage om vad som händer när polisen slutar bevaka prostitutionen. För sexhandeln fortsätter, liksom människohandeln. Vid flera tillfällen har kommunens prostitutionsgrupp Mikamottagningen larmat polisen om en situation som liknar den som gav upphov till den stora utredningen om människohandel.

Skärmavbild 2016-05-29 kl. 11.04.27
Faktum nr 165, maj 2016

I en intervju som finns på Faktums hemsida säger Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, att det inte är aktuellt med en mer kontinuerlig bevakning av prostitutionen i Göteborg. Två saker skulle kunna ändra på det, dels ett nationellt direktiv, dels en ökad mediabevakning, gärna i kombination med en eller ett par driftiga politiker. Den senaste tiden har bevakningen i media ökat, förutom Faktums reportage har Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten publicerat flera artiklar om prostitutionen. En stor del av intresset beror på att Simon Häggström, chef för prostitutionsgruppen i Stockholm, i slutet av maj publicerade boken Skuggans lag där han skriver om sina erfarenheter av att sedan 2009 har bekämpat sexhandeln i Stockholm. Om ett par veckor kommer medieintresset åter att blossa upp, när Människohandelsutredningen presenterar vad de har kommit fram till. Utredningen kommer bland annat att ta upp det låga straffet för sexköp; nästan alla får 50 dagsböter trots att ett års fängelse finns på straffskalan. Det beror på att sexköp är ett brott där det saknas brottsoffer, vilket gör att straffet ofta blir lägre än för snatteri. Lagstiftarens intention att ge högre straff åt sexköpare som borde ha förstått att kvinnan är utsatt för människohandel har inte fått något genomslag.

 

Dags att befria HD från resningsärenden?

För ett år sedan skrev jag ett reportage i Filter. Rubriken på tidningens framsida var: ”Fallstudien: Därför bör Högsta Domstolen skrotas”. Rubriken var, på rubrikers vis, tillspetsad. Men innehöll, på rubrikers vis, en kärna av sanning. Reportaget rörde sig i två plan, ett tog upp fallet Ari Mattinen, en man som 2002 dömdes för ett mord som han med största sannolikhet inte hade begått, som troligen inte ens var ett mord. På det andra planet fanns rättsväsendets hantering från polisens och åklagarens utredning till möjligheterna att få resning när utredningen gått snett. Längst ut i rättsväsendets långa kedja finns Högsta Domstolen, vars ledamöter beslutar om en person ska få resning. Det sker så sällan att när det verkligen händer är det så osannolikt att det, med Tage Danielssons ord, är som att det faktiskt inte har hänt.

De två justitieråd som jag intervjuade, Göran Lambertz och Kerstin Calissendorff, ansåg båda att Högsta Domstolen varken var kompetent eller lämplig att handlägga resningsärenden. Av samma åsikt är HD:s nyutnämnde ordförande, Stefan Lindskog, som tillträder 1 januari 2016. I en intervju med Veckans Juridik förklarar han varför. HD riskerar dessutom att bli jävig, då domstolen kan ta upp resningsärenden där de själva tidigare har avslagit en prövningsansökan.

Fallet Ari Mattinen är särskilt intressant då det i ett av HD:s avslag etablerades en praxis som går ut på att bevis eller omständigheter som redan har lagts fram i en tidigare resningsansökan inte kan användas igen. Den samlade bilden i en ansökan kan alltså vara att den dömde är oskyldig, men eftersom det nya som anförs inte räcker (de andra bevisen har ju ”raderats”) så blir det ingen resning. Det har också gjort att Riksåklagaren, som kan inleda en förundersökning i ett resningsärende, har en hög tröskel innan de tillstyrker resning. När åklagaren inte tror att HD kommer att bevilja resning, läggs förundersökningen ner eftersom utsikterna att få igenom resningen är så små.

Men ibland händer det. Som i fallet Samir, granskat i Aftonbladets grävpod Fallet. I tolv avsnitt har Aftonbladets reporter Anders Johansson gått igenom detalj efter detalj i historien om en 15-årig pojke som tog på sig ett mord för att skydda sin pappa. I slutet av juli lämnade en advokat in resningsansökan och två månader senare inledde Riksåklagaren en förundersökning. Den 1 december tillstyrkte åklagaren resning för Samir. Nu återstår för HD att säga sitt.

I Norge och flera andra länder finns ett annat system, där en fristående myndighet, i Norge kallad Genopptakelsekommisjonen, både kan utreda resningsfall och besluta om resning. I Sverige är det huvudsakligen ideellt arbetande jurister och journalister som utreder resningsärenden. I Norge frias i genomsnitt 13 feldömda personer varje år. I Sverige beviljades, under de sju år som jag granskade, 5 personer resning.

Varför inför inte Sverige ett fristående resningsinstitut? Statistiskt sett, om det svenska rättssystemet antas fungera ungefär som det Norska, borde ett hundratal felaktigt dömda just nu sitta inlåsta i svenska fängelser. Redan när den gamla rättegångsbalken från 1734 skulle ersättas med en ny i slutet av 1930-talet fanns förslag om att inrätta ett system liknande det som finns i Norge idag. Förslaget föll med hänvisning till att det kunde hota domarmaktens oberoende ställning. Idag är frågan åter under utredning. I oktober 2015 la moderaten Finn Bengtsson fram motionen Ett fristående resningsorgan, en motion som ingår i underlaget till Justitieutskottets pågående betänkande Processrättsliga frågor.

 

GPS som journalistiskt verktyg

Möjligheten att spåra via gps har funnits länge men det är först nu som den har börjat användas som journalistiskt verktyg. Först ut var National Geographics nybildade utredningsenhet, en grupp som har skapats för att undersöka kriminalitet mot djur. I tidningens senaste nummer berättar enhetens ledare, Bryan Christy, hur de lät tillverka en falsk elefantbete som de försåg med en dold gps-sändare. Syftet var att spåra betens väg från tjuvjägare till konsument. Spårningen pågår fortfarande.

Möjligen lät sig tidningen inspireras av Greenpeace som i slutet av förra året placerade nio sändare på lastbilar som transporterade olagligt fällda timmerstockar från Amazonas regnskogar. Informationen från Greenpeace hjälpte polisen att slå till mot skogskövlarna. Men inspirationen kan lika gärna ha kommit från gruppen kränkta män, som verkar ha tagit till sig metoden. Enligt en artikel i Svd visade en amerikansk undersökning att 85 procent av landets kvinnojourer arbetade med brottsoffer som hade blivit lokaliserade med gps-sändare. Artikeln berättar även om ett svenskt fall.

I augusti utförde SVT Örebro ett experiment som ingick i en granskning av cykelstölder i Örebro (staden är mer drabbad än övriga landet). Redaktionen placerade ut två cyklar i ett cykelställ vid stationen, en ny, en av äldre modell. GPS-sändarna var monterade i baklyktan. Den nya cykeln stals efter 48 timmar. Oturligt nog befann sig gps-sändaren just då på laddning på redaktionen. Den äldre cykeln stals aldrig.

ICIJ skapar databas över skatteparadisen

Journalisten Gerard Lyle ägnade tre år åt att utreda ett omfattande bedrägeri i hemlandet Australien. Det handlade om företaget Firepower vars produkt, ett bränslepiller, utlovade sänkt bränsleförbrukning och minskade utsläpp. Tusentals gick på vad som visade sig vara en bluff, miljontals andelar såldes och Firepower blev på kort tid Australiens största idrottssponsor. Gerard Lyles undersökning ledde honom bland annat till olika skatteparadis.

Ett resultat av Gerard Lyles arbete var en hårddisk som en dag damp ner i brevlådan. Hårddisken var full med ostrukturerad information från skatteparadis runt om i världen. Gerard Lyle är  chef på organisationen ICIJ, The International Consortium of Investigative Journalists, vars nätverk av grävande journalister har använts för att bringa ordning i kaoset av datafiler.

I 15 månader har 112 journalister från 58 länder analyserat de 2,5 miljoner filer som fanns på hårddisken. Nu finns en del av materialet tillgängligt i en sökbar databas, kallad ICIJ Offshore Leaks Database.

Att skydda från insyn

Du sitter på tåget. Du är tvungen att ta en titt på det där upplägget för grävjobbet som du ska presentera för redaktören. Grävjobbet handlar om ett stort telekombolag. På sätet bredvid sitter en man och läser en rapport, du förstår av rubriken att han har en hög position på … just det, Det stora telekombolaget.

Nej, scenariot är väl inte så sannolikt. Men ibland vill man inte att någon ska kunna se vad som finns på skärmen. Oavsett om det handlar om känsliga siffror, grävupplägg eller privata bilder. Själv sitter jag ofta och skriver på tåget och vissa scener är inte så lätta att beskriva när någon sitter bredvid och kikar över axeln. Det är då man behöver ett integritetsskydd. Skyddet består av en tjock plastfilm som klistras fast på skärmen. En sida är guldfärgad, den andra svart. Att titta på skärmen rakt framifrån går alldeles utmärkt. Den som försöker titta på skärmen från sidan ser bara svart, eller guld om man föredrar det.

Jag har använt skyddet i en vecka nu. Datorn är en Macbook pro 13 tum och jag låter skyddet vara på hela tiden, alltså även när skärmen är nedfälld. Själva insynsskyddet fungerar bra och jag kan ta fram datorn och skriva en sida på romanen även om det är trångt på tåget. Men det finns nackdelar. Dels blir plastfilmen snabbare smutsig. Dels bildas luftbubblor när skärmen fälls ihop. Det verkar som om luftbubblorna blir färre med tiden och de försvinner om man lossar filmen i överkant och drar loss den lite och fäster den igen. Problemet är att limmet blir svagare, men det lär dröja innan det blir så svagt att plasten lossnar helt. Det följer även med extra klisterremsor och när de tar slut kan man beställa nya från tillverkaren utan kostnad.

Så här ser det ut på kontoret, där jag kopplar datorn till en extern skärm. Den stora skärmen saknar integritetsskydd.

Få granskar media

I mitt excelark över nominerade och vinnande bidrag till guldspaden finns sammanlagt 233 grävande reportage. En av kolumnerna heter Granskad huvudman. Där anger jag om grävjobbet hamnar under någon av kategorierna Offentlig, Näringsliv, Enskild person, Förening, Religion eller Samhälle. Det här är de största kategorierna. Det finns andra, knappt förekommande, vilket tyder på att de är undergranskade. En av dem är kategorin Media. Endast två av de 233 reportagen granskar media. Ett, från 1999, har rubriken Aftonbladets förlorade heder och publicerades i ETC. Bidraget vann en guldspade. Skribenten var Dan Josefsson. Det andra reportaget har rubriken Drevet på Kungsgatan och publicerades i Uppdrag Granskning 2007. Reportaget var gjort av Johan Zachrisson Winberg och Mårten Svanberg. Reportaget fick inte en guldspade.

Det är faktiskt fler reportage som granskar medborgarna än som granskar medierna själva. I åtminstone tre av grävjobben står medborgarna i centrum. ”Bjästa: Den andra våldtäkten”, publicerat i Uppdrag Granskning 2010. ”Barns lättköpta fylla”, om langning, publicerat i Helsingborgs Dagblad 2006. ”Bidragsfusk”, om bidragsfuskande medborgare, publicerat i Uppdrag Granskning 2005.

Av de 233 reportagen och böckerna har 130 granskat ett offentligt organ, oftast en kommun. 60 har granskat näringslivet. Om man räknar Jan Guillou och Liza Marklund, vilka är föremål för varsin granskning, till kategorin Media så ökar den till hela fyra grävjobb. Det är knappt två procent.

Det borde finnas mer än så att berätta från medievärlden.

Visserligen gör Medierna i P1 ett stundtals briljant arbete i sin mediegranskning. Men programmet har en halvtimme i veckan och har varken de stora tidningarnas eller tv:s genomslagskraft. För sju år sedan lade SVT ner sitt mediegranskande program Mediemagasinet. Programmet genomförde bland annat en omtalad granskning av Uppdrag Granskning, vilket fick Sveriges största grävredaktion att kraftigt minska reportermakten och öka faktakontrollen, något som har ökat kvaliteten. Idag är dåvarande SVT-chefen Christina Jutterström kritisk till beslutet att lägga ner Mediemagasinet, och det talas om ett nytt mediegranskande program. Igår arrangerades ett seminarium på Stiftelsen institutet för mediestudier (Simo) med rubriken Vem granskar granskarna? Där välkomnade SVT:s programdirektör Jan Axelsson förslag på mediegranskande program. Förslag kan skickas till programbeställaren Helena Olsson.

Min lista på 233 grävjobb är inte representativ för alla grävjobb, utan kan egentligen bara säga något om de som har nominerats de senaste åtta åren och belönats med guldspade de senaste 20 åren, men jag tror inte att en lista över mediegranskande jobb skulle bli så mycket längre. Och hur ofta följer dagstidningarna upp de jobb som Medierna gräver fram?

Är det någon som känner till något exempel där en redaktion granskat medierna, tipsa gärna i kommentarfältet.

Guldspaden in excelsium

I maj 2007 låg Gulli Johansson, 75 år, för döden. I nästan elva år hade hon betraktats som gravt senil och långsamt tynat bort. Sjukhuset ringde hennes anhöriga som kom och tog farväl.

Ett par dagar senare satte sig Gulli upp i sängen och sa att hon ville stiga upp. Det var den första begripliga meningen hon hade sagt på elva år. Gulli Johansson hade aldrig varit senil. Hennes tillstånd berodde istället på felaktig medicinering. När hon var på väg att dö sattes medicinerna ut, och då klarnade det.

Historien om Gulli Johansson berättades i Uppdrag Granskning 24 september 2008, och är ett av de mest gripande av de reportage som har nominerats till Guldspaden. Någon guldspade blev det dock inte.

Åren 2004-2011 har 175 grävjobb nominerats till Guldspaden. Härom dagen började jag lägga in bidragen i ett exceldokument. Med tanke på de gigabyte av excelark som de nominerade grävarna har tagit fram så är det inte mer än rätt att någon lägger in grävarna själva. Startåret 2004 är valt eftersom det är det första året då Föreningen grävande journalister på sin hemsida redovisar både vinnare och nominerade. Från 2004 är också redaktionerna inom etermedia konstanta.

Nå, vem har varit mest framgångsrik, mätt i nomineringar och guldspadar? Jag kommer till det. Först ett par rader om kön och redaktioner.

66 av de nominerade grävjobben har utförts av en ensam reporter. 35 procent är kvinnor. Av de 23 ensamvargar som vunnit en guldspade är 43 procent kvinnor. Så här kan en tolkning av siffrorna se ut: Ju hårdare krav, desto framgångsrikare är kvinnorna. Samtidigt: av de sex reportrar som har flest nomineringar och guldspadar är två kvinnor. En av dem toppar listan över antalet nomineringar (nej, namnet är ingen överraskning).

Inom etermedia dominerar public service med stor självklarhet. Kategorin riks-tv är, åtminstone sett till antalet nomineringar, Uppdrags Gransknings härad. Redaktionen har lyckats få 15 program nominerade, men bara tre har fått en guldspade. Då har Dokument inifrån fått en bättre utdelning med sina fem nomineringar och fyra guldspadar. För riksradio råder samma relation mellan Ekot och Kaliber, där Ekots grävgrupp fått sju spadar på elva nomineringar medan Kaliber skrapat ihop två spadar på elva nomineringar. När det gäller lokal-tv är Västnytt i en klass för sig med fem guldspadar på sju nomineringar.

Tabell 1. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klasserna Riks-tv och Riksradio. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Till skillnad från etermedierna har redaktionerna i klassen Större dagstidning sett likadana ut sedan urminnes tider. Här kan vi alltså göra en jämförelse tillbaka till 1991. Också här finns en dominant. Minstingen i sällskapet, Sydsvenskan, är vassast med tolv nomineringar och fem spadar. Det kan vara intressant att notera att av Expressens tre guldspadar är två resultatet av en granskning av en enskild person, Maria Borelius 2006 och Jan Guillou 2009. En av dem avgick. Värt att notera är också att tre av de reportrar som stod bakom tre av Göteborgs-Postens nominerade granskningar idag arbetar på Uppdrag Granskning.

Tabell 2. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klassen Större dagstidning. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Vad är det då grävarna har granskat? Av de 175 grävjobben har 89 riktats mot en kommun, en myndighet eller någon annan offentlig institution. Kommunerna ligger i topp med 16 granskningar. Därefter kommer Polisen (9), Arbetsförmedlingen (4) och Försvaret (4). Migrationsverket och Migrationsdomstolarna har tillsammans granskats fem gånger.

Näringslivet har granskats i 49 reportage och böcker. Stora, multinationella företag har varit föremål för fyra granskningar: Ikea (2), Saab och Ericsson. Tre av granskningarna handlade om mutor.

Enskilda personer har granskats tio gånger. Här finns två politiker, två författare, en sexbrottsling, två affärsmän och en föreläsare. Svenska kyrkan har granskats fyra gånger, islam en gång.

Så till den viktigaste frågan: Vem är bäst?

I topp ligger två reportrar med samma förmåga att bita sig fast och envetet tugga vidare tills endast smulor är kvar. Därefter dissekerar de smulorna för att se om de kan innehålla något av intresse. Om bildspråket ursäktas. 2008 vann de en guldspade för ett gemensamt gräv om förhållandena på svenska häkten. Visst heter de Anna Jaktén och Bo-Göran Bodin. Anna Jaktén har varit ensam reporter vid tre nomineringar och en guldspade. Bo-Göran Bodin har varit ensam vid två tillfällen, båda resulterade i en spade. Det är inte en särskilt vågad gissning att Bodins reportage om Saudiaffären kommer att bygga på åtminstone en av staplarna i diagrammet nedan. Den enda reporter på topplistan som inte arbetar på public service är Jens Mikkelssen på Sydsvenskan.

Den blå stapeln anger alltså hur många nomineringar reportern har fått. Den röda talar om hur många av dessa nomineringar som har lett till en guldspade.

Tabell 3. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Om man även räknar de guldspadar som har delats ut 1991-2003 kliver de gamla rävarna fram. Hannes Råstam, Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson, parhästar i olika konstellationer, hamnar i topp i listan som ser ut så här:

Tabell 4. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Uppdaterat: Tabellerna är nu uppdaterade. De nomineringar som inte var med i förra versionen har lagts in. Vet du att någon av siffrorna i tabellerna är felaktiga, hör gärna av dig till mig via kommentarsfältet eller på mail: johan.frisk {at} reportageborsen.se.

 

Avslutningsvis: Varje vinnande grävjobb får en motivering av juryn. Texterna liknar ofta rena kärleksförklaringar, och så här ser det ut om man förvandlar dem till ett ordmoln. Motiveringarna sträcker sig från 1993 till 2011. Ordmolnet är rensat från vanliga ord som ”och”, ”men” och ”efter”.

Fusk med lönegaranti

Idag meddelade Göteborgs tingsrätt dom i den hittills största brottsutredningen kring fusk med lönegaranti. Lönegaranti är något som faller ut när ett bolag går i konkurs, de anställda får då en summa från staten baserad på lön och hur länge man har varit anställd. Problemet är att det länge har varit lätt att fuska. Någon, som gärna kallat sig arbetsledare, har tagit kontakt med konkursförvaltaren och talat om hur många som har varit anställda och lämnat över falska löneavier eller anställningsavtal. Sedan har pengarna betalats ut. Kontrollen har varit obefintlig.

I februari 2012 sände Uppdrag Granskning ett program om fusket med lönegarantin, med rubriken Bedragarnas bankomat. Programmet byggde på en egenhändigt framtagen databas, unik i sitt slag, över samtliga utbetalningar från januari 2005 till juni 2011. Här kan du läsa hur databasen skapades.

Huvudmannen i utredningen i Göteborg dömdes till fem års fängelse och sju års näringsförbud för grovt bedrägeri. Totalt dömdes 49 personer som solidariskt ska betala tillbaka 6,3 miljoner kronor. Uppgifterna om domen kommer från Göteborgs-Posten.

Uppdrag Granskning om lönegaranti

Igår publicerade Uppdrag Granskning reportaget Bedragarnas bankomat, om fusk med lönegaranti (där jag bidragit med en liten del av researchen). Jobbet är ett utmärkt exempel på vad en ordentlig grävinsats kan göra för att lyfta fram något som de flesta inte har en aning om. Även om det varit känt. För fusket med lönegarantin har pågått länge, och har uppmärksammats. Redan på 70-talet fanns tjänstemän som försökte stoppa det (se chatten på UG:s hemsida), och i början av 90-talet var bedrägeriet aktuellt i såväl medier som i regeringskorridorerna. Ändå har kontrollen fortsatt att vara svag.

Med hjälp av en egen databas och idogt fotarbete har UG kunnat gräva fram hela den här byken och visa upp den för svenska folket. Nu ligger bollen hos myndigheterna.