Sedan ett par veckor tillbaka är tåget min skrivarstuga. Jag sätter mig på fönsterplats, viker upp datorn och trycker in hörlurarna i öronen. Musiken har en primär funktion, att fungera som akustisk vägg mot omvärlden. Folk pratar ju på tåg.

För att fungera som vägg måste musiken vara tillräckligt fyllig för att orka tränga undan andra ljud. Samtidigt får den inte vara för påträngande. Ett tag höll jag mig till jazz, instrumentell sådan. Bill Evans, John Coltrane, Miles Davis. Men det var svårt att hitta rätt nivå. Antingen var ljudmattan för tunn, eller så drog det iväg med allt för många variationer som störde koncentrationen.

Till slut hittade jag det jag sökte, Sophie Zelmani, närmare bestämt albumet med den kryptiska titeln I’m the rain. Zelmanis lågmälda sång väver en ljudmatta som är precis lagom tjock. Vid det här laget är min hjärna präglad på Zelmanis röst. När introt till If I could drar igång vet jag att det är dags att skriva.