De opublicerade

Jag minns känslan av tillfredsställelse när jag för första gången avslutade en bok. Det måste vara samma slags känsla som när man passerar mållinjen efter ett maratonlopp och äntligen får lägga sig ner. Tillfredsställelsen kom sig inte bara av att ha nått ett slut, den sprang även ur vetskapen om att ha färdigställt någonting som tagit väldigt lång tid att bygga. Men det tog inte lång stund innan jag reste mig, borstade kolstybben från låren, tog en titt på boken och kasserade nästan allt. Allt som återstod var ett par kapitel. Sedan var det bara att börja om.

Jag vet inte hur många karaktärer som strök med i den där slakten, eller i den förra, när jag hade skrivit ett hundratal sidor och raderade allt. Sammanlagt måste de ha varit något dussin personer som aldrig fick liv någon annan stans än i mitt eget huvud. Lägg till de böcker som jag sedan skrev men aldrig publicerade och jag måste ha avlivat ett femtiotal människor i varierande åldrar. Säkert också en och annan hund.

De opublicerade romanfigurerna måste räknas i hundratusental. De har en egen kyrkogård långt bak i författarnas minnesbankar. En och annan kanske är sörjd, åtminstone av sin skapare, men de flesta ligger nog där utan att ge upphov till någon större saknad. Fast innan de lagts under jord har de åtminstone gjort något slags intryck, kanske till och med knuffat sin skapare i en ny riktning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s