Du sitter på tåget. Du är tvungen att ta en titt på det där upplägget för grävjobbet som du ska presentera för redaktören. Grävjobbet handlar om ett stort telekombolag. På sätet bredvid sitter en man och läser en rapport, du förstår av rubriken att han har en hög position på … just det, Det stora telekombolaget.

Nej, scenariot är väl inte så sannolikt. Men ibland vill man inte att någon ska kunna se vad som finns på skärmen. Oavsett om det handlar om känsliga siffror, grävupplägg eller privata bilder. Själv sitter jag ofta och skriver på tåget och vissa scener är inte så lätta att beskriva när någon sitter bredvid och kikar över axeln. Det är då man behöver ett integritetsskydd. Skyddet består av en tjock plastfilm som klistras fast på skärmen. En sida är guldfärgad, den andra svart. Att titta på skärmen rakt framifrån går alldeles utmärkt. Den som försöker titta på skärmen från sidan ser bara svart, eller guld om man föredrar det.

Jag har använt skyddet i en vecka nu. Datorn är en Macbook pro 13 tum och jag låter skyddet vara på hela tiden, alltså även när skärmen är nedfälld. Själva insynsskyddet fungerar bra och jag kan ta fram datorn och skriva en sida på romanen även om det är trångt på tåget. Men det finns nackdelar. Dels blir plastfilmen snabbare smutsig. Dels bildas luftbubblor när skärmen fälls ihop. Det verkar som om luftbubblorna blir färre med tiden och de försvinner om man lossar filmen i överkant och drar loss den lite och fäster den igen. Problemet är att limmet blir svagare, men det lär dröja innan det blir så svagt att plasten lossnar helt. Det följer även med extra klisterremsor och när de tar slut kan man beställa nya från tillverkaren utan kostnad.

Så här ser det ut på kontoret, där jag kopplar datorn till en extern skärm. Den stora skärmen saknar integritetsskydd.