Vetenskap

Har Trump en hjärnskada?

Phineas Cage är troligen världens mest kända järnvägsarbetare. Källan till hans berömmelse är ett järnspett, ett verktyg som användes för att packa spränghålet med fyllnadsmaterial. Cage arbetade vid ett järnvägsbygge i Vermont. En eftermiddag i september 1848 skulle han som vanligt packa ett hål med spettet, när en gnista fick krutet att explodera. Spettet for upp som en projektil, trängde in under Cages käke och fortsatte genom frontalloben och vidare upp i luften innan det landade tio meter längre bort.

Phineas Cages skador var svåra och rehabiliteringen lång, men fysiskt återhämtade han sig. Vem nu han var. För Phineas Cage personlighet blev aldrig densamma. Före olyckan hade han beskrivits som en ansvarstagande, effektiv och omtyckt förman. Den nye Phineas var otålig, ombytlig, ovillig att lyssna på andras råd och lättretlig. Phineas Cage olycka väckte nya insikter om hur skador i frontalloben, eller pannloben, kan orsaka personlighetsförändringar. Nu vet vi att det är frontalloben som härbärgerar vår förmåga att planera och organisera, samt styr vårt sociala beteende.

Järnvägsarbetarens beteende efter olyckan är snarlikt det som världens mäktigaste man nu uppvisar. Sannolikheten att Donald Trump ska ha fått ett järnspett genom skallen får väl betraktas som liten, men det har faktiskt spekulerats i om han inte har något slags hjärnskada som påverkar frontalloben. Kathleen Parker, prisbelönt, konservativ kolumnist i bland annat Washington Post, skrev före valet en krönika där hon jämförde Trumps beteende med sitt eget efter att ha halkat i en trappa och slagit i huvudet. Hennes väluppfostrade jag förvandlades till en aggressiv person som ständigt avbröt andra och sa saker som hon aldrig skulle ha sagt före olyckan.

Kathleen Parker väckte frågan i all välmening, skrev hon, och med tanke på att den här mannen skulle kunna bli landets nästa president. Nu är han president, och hans beteende blir bara märkligare. Det är kanske dags för representanter för lämplig amerikansk myndighet att förhöra Donalds närmaste för att försäkra sig om att The Donald inte har ramlat, vandrat in i en dörrpost eller på annat sätt dragit på sig en hjärnskada som kan äventyra nationens säkerhet.

Jo, Donald Trump har hånat också hjärnskador. Under ett valmöte i oktober klankade han ner på NFLs nya, tuffare regler för huvudskador med orden: ”Uh oh, got a little ding on the head? No, no, you can’t play for the rest of the season.”

Annonser

Forskare erbjuder plats för utestängda kollegor

När Donald Trump utfärdade sin order 13769, ”the ban”, fanns bland de strandade många forskare som nu inte kunde återvända till sina laboratorier och skrivbord i USA. Inreseförbudet gav upphov till en ny sorts solidaritet i forskarsamhället. På The Science Solidarity List kan forskare i Europa erbjuda plats, utrustning och husrum åt sina strandade kollegor. I denna stund har 1015 forskare skrivit upp sig på listan. Listan sprids med hjälp av hashtagen #scienceshelters.

Listan som försvann

Jeffrey Beall är sannolikt en av världens mest kända och, sedan ett par veckor tillbaka, mest eftersökta bibliotekarier. Kändisskapet erövrade han genom att starta och driva bloggen Scholarly Open Access där han publicerade en lista över vad som brukar kallas predatory journals. Beall hade, liksom många andra, sett antalet vetenskapliga tidskrifter öka kraftigt och insåg att flera inte hade som främsta mål att sprida vetenskapliga rön utan att tjäna pengar på publikationshungriga forskare. Rovdjuren bombarderar forskare med erbjudanden om publicering, ibland utan att upplysa om den avgift som krävs för att manuset ska tas in. De här tidskrifterna, med obefintlig granskning av artiklarna, började dyka upp 2010 och är idag uppe i något tusental. Hur bristfällig granskningen kan vara visade sig när Dr Peter Vamplew, forskare i datavetenskap vid Federation University i Australien, tröttnade på alla mail från tidskriften International Journal of Advanced Computer Technology och skickade in en artikel som enbart bestod av orden “Get me off your fucking mailing list” upprepade 863 gånger. Artikeln accepterades.

Jeffrey Bealls lista innehöll drygt 900 tidskrifter när den plötsligt, i mitten av januari, upphörde att existera. Journalister och bloggare sökte Beall för att få veta varför han hade tagit bort listan. Hade han blivit hotad? Hade han tröttnat? Bibliotekarien har hittills vägrat att svara.

Här blir Jeffrey Beall intervjuad (innan listan försvann) om sin syn på predatory journals.

 

Världens smartaste band?

The Amygdaloids är ett band bildat av ett gäng amerikanska minnesforskare. Bandet är inte bara ett hobbyprojekt för att skaka loss hjärncellerna efter en dag i labbet, de använder också musiken för att förklara neurovetenskapens stora frågor. Till exempel rädsla och viljans frihet. I The New Yorkers majnummer finns ett reportage om hur forskarna arbetar med att radera rädslan från traumatiska minnen.