Donald Trump

Luke, Donald och anständigheten

I filmen Cool hand Luke finns en scen där Luke, spelad av Paul Newman, hamnar i slagsmål med en motståndare som är dubbelt så stor. Han får stryk, givetvis, och till en början jublar ringen av medfångar som samlats runt kämparna. Men Luke reser sig, får mer stryk, reser sig igen, får stryk igen. Det ska sägas att det här utspelades i en tid då det ansågs ohederligt att slå på den som ligger, så bjässen låter Luke resa sig innan han åter sänker honom. Efter en stund övergår entusiasmen inför våldet i ett obehag; blickarna börjar flacka, flera går därifrån, muttrande: någon borde stoppa det här. Men Luke fortsätter resa sig och till slut, när han raglande måttar verkningslösa slag mot sin motståndare, går jätten därifrån.

Den här scenen dyker upp i mitt huvud när jag tänker på de journalister som bevakar Donald Trumps kampanjmöten, där ett återkommande inslag är presidentens verbala smockor mot den samlade presskåren. ”Fake media”, ”sick people” och ”enemy of the people” är bara några av de förolämpningar han regelbundet vräker ur sig, till den församlade beundrarskarans förtjusning. Stämningen har stundtals blivit hotfull när anhängare pekar finger, hötter med nävarna och skriker. Men vid nästa möte är journalisterna där igen; antecknar, rapporterar, kommenterar.

Liknelsen haltar, journalisterna får ju (än så länge) inte några fysiska smällar, inte heller blir de (än så länge) svagare för varje smäll utan kan (än så länge) hämta kraft ur motståndet. Men det är något som förenar de två scenerna. Envisheten, må den vara klok eller en dåres, är där. Och en förhoppning, uttalad eller inte, att få in en lyckträff som sänker motståndaren. Uppgiften att fortsätta rapportera kan tyckas tröstlös; att motbevisa presidentens lögner med fakta ger bara nytt bränsle och en möjlighet för administrationen att beklaga sig över att 90 procent av det som skrivs om Trump är negativt.

På ett principiellt plan är det inte journalisterna som attackeras, liksom det i andra sammanhang inte är latinamerikaner, afrikaner, kvinnor, eller vilken grupp Trump för tillfället ger sig på med sina förolämpningar. När bjässen fortsätter att banka på Luke är det anständigheten han misshandlar, och när ringen av åskådare löses upp är det för att fångarna ser sin egen anständighet blöda och stappla mot döden. De har fått nog. Om det finns någon anständighet hos Trump döljer han den väl. Kanske kramar han den om natten, tröstar den och ber den om förlåtelse för vad han gör om dagen. Troligen inte. Hatmånglarens stora arena, Twitter, har en gräns för sin anständighet, men väljer att inte tillämpa den.

Återstår att hoppas att bjässens anhängare ska se sin egen anständighet i vitögat, att deras ledares ord ska få dem att skamset sänka blickarna, mumla att någon borde stoppa det här, och gå därifrån.

Har Trump en hjärnskada?

Phineas Cage är troligen världens mest kända järnvägsarbetare. Källan till hans berömmelse är ett järnspett, ett verktyg som användes för att packa spränghålet med fyllnadsmaterial. Cage arbetade vid ett järnvägsbygge i Vermont. En eftermiddag i september 1848 skulle han som vanligt packa ett hål med spettet, när en gnista fick krutet att explodera. Spettet for upp som en projektil, trängde in under Cages käke och fortsatte genom frontalloben och vidare upp i luften innan det landade tio meter längre bort.

Phineas Cages skador var svåra och rehabiliteringen lång, men fysiskt återhämtade han sig. Vem nu han var. För Phineas Cage personlighet blev aldrig densamma. Före olyckan hade han beskrivits som en ansvarstagande, effektiv och omtyckt förman. Den nye Phineas var otålig, ombytlig, ovillig att lyssna på andras råd och lättretlig. Phineas Cage olycka väckte nya insikter om hur skador i frontalloben, eller pannloben, kan orsaka personlighetsförändringar. Nu vet vi att det är frontalloben som härbärgerar vår förmåga att planera och organisera, samt styr vårt sociala beteende.

Järnvägsarbetarens beteende efter olyckan är snarlikt det som världens mäktigaste man nu uppvisar. Sannolikheten att Donald Trump ska ha fått ett järnspett genom skallen får väl betraktas som liten, men det har faktiskt spekulerats i om han inte har något slags hjärnskada som påverkar frontalloben. Kathleen Parker, prisbelönt, konservativ kolumnist i bland annat Washington Post, skrev före valet en krönika där hon jämförde Trumps beteende med sitt eget efter att ha halkat i en trappa och slagit i huvudet. Hennes väluppfostrade jag förvandlades till en aggressiv person som ständigt avbröt andra och sa saker som hon aldrig skulle ha sagt före olyckan.

Kathleen Parker väckte frågan i all välmening, skrev hon, och med tanke på att den här mannen skulle kunna bli landets nästa president. Nu är han president, och hans beteende blir bara märkligare. Det är kanske dags för representanter för lämplig amerikansk myndighet att förhöra Donalds närmaste för att försäkra sig om att The Donald inte har ramlat, vandrat in i en dörrpost eller på annat sätt dragit på sig en hjärnskada som kan äventyra nationens säkerhet.

Jo, Donald Trump har hånat också hjärnskador. Under ett valmöte i oktober klankade han ner på NFLs nya, tuffare regler för huvudskador med orden: ”Uh oh, got a little ding on the head? No, no, you can’t play for the rest of the season.”

Forskare erbjuder plats för utestängda kollegor

När Donald Trump utfärdade sin order 13769, ”the ban”, fanns bland de strandade många forskare som nu inte kunde återvända till sina laboratorier och skrivbord i USA. Inreseförbudet gav upphov till en ny sorts solidaritet i forskarsamhället. På The Science Solidarity List kan forskare i Europa erbjuda plats, utrustning och husrum åt sina strandade kollegor. I denna stund har 1015 forskare skrivit upp sig på listan. Listan sprids med hjälp av hashtagen #scienceshelters.