I filmen Cool hand Luke finns en scen där Luke, spelad av Paul Newman, hamnar i slagsmål med en motståndare som är dubbelt så stor. Han får stryk, givetvis, och till en början jublar ringen av medfångar som samlats runt kämparna. Men Luke reser sig, får mer stryk, reser sig igen, får stryk igen. Det ska sägas att det här utspelades i en tid då det ansågs ohederligt att slå på den som ligger, så bjässen låter Luke resa sig innan han åter sänker honom. Efter en stund övergår entusiasmen inför våldet i ett obehag; blickarna börjar flacka, flera går därifrån, muttrande: någon borde stoppa det här. Men Luke fortsätter resa sig och till slut, när han raglande måttar verkningslösa slag mot sin motståndare, går jätten därifrån.

Den här scenen dyker upp i mitt huvud när jag tänker på de journalister som bevakar Donald Trumps kampanjmöten, där ett återkommande inslag är presidentens verbala smockor mot den samlade presskåren. ”Fake media”, ”sick people” och ”enemy of the people” är bara några av de förolämpningar han regelbundet vräker ur sig, till den församlade beundrarskarans förtjusning. Stämningen har stundtals blivit hotfull när anhängare pekar finger, hötter med nävarna och skriker. Men vid nästa möte är journalisterna där igen; antecknar, rapporterar, kommenterar.

Liknelsen haltar, journalisterna får ju (än så länge) inte några fysiska smällar, inte heller blir de (än så länge) svagare för varje smäll utan kan (än så länge) hämta kraft ur motståndet. Men det är något som förenar de två scenerna. Envisheten, må den vara klok eller en dåres, är där. Och en förhoppning, uttalad eller inte, att få in en lyckträff som sänker motståndaren. Uppgiften att fortsätta rapportera kan tyckas tröstlös; att motbevisa presidentens lögner med fakta ger bara nytt bränsle och en möjlighet för administrationen att beklaga sig över att 90 procent av det som skrivs om Trump är negativt.

På ett principiellt plan är det inte journalisterna som attackeras, liksom det i andra sammanhang inte är latinamerikaner, afrikaner, kvinnor, eller vilken grupp Trump för tillfället ger sig på med sina förolämpningar. När bjässen fortsätter att banka på Luke är det anständigheten han misshandlar, och när ringen av åskådare löses upp är det för att fångarna ser sin egen anständighet blöda och stappla mot döden. De har fått nog. Om det finns någon anständighet hos Trump döljer han den väl. Kanske kramar han den om natten, tröstar den och ber den om förlåtelse för vad han gör om dagen. Troligen inte. Hatmånglarens stora arena, Twitter, har en gräns för sin anständighet, men väljer att inte tillämpa den.

Återstår att hoppas att bjässens anhängare ska se sin egen anständighet i vitögat, att deras ledares ord ska få dem att skamset sänka blickarna, mumla att någon borde stoppa det här, och gå därifrån.