Lexbase

Offentlighetens pris

På valdagen, medan samtliga medier var upptagna med valanalyser, hackade någon sig in i databasen Piscatus. På Piscatus kan den som har ett abonnemang söka efter domar och andra offentliga handlingar. Tjänsten riktar sig huvudsakligen till journalister och jurister, liksom de flesta andra liknande tjänster. Hackaren kom över Piscatus kundregister och la ut en lista med kundernas e-postadresser på Flashback där tråden snart vävde konspirationsteorier kring avslöjandet att Piscatus har journalister som kunder.

Att Piscatus och liknande tjänster begränsar vilka som är kunder beror på att den information som kan sökas är känslig. Både jurister och journalister har etiska regler att följa. Visserligen är all information offentlig, och den som är intresserad kan själv gå till myndigheterna och begära ut den, men när allting finns en knapptryckning bort försvinner den tröghet som gör att de flesta ändå låter bli att kolla upp grannens skolbetyg eller eventuella brottslighet.

När Lexbase dök upp på scenen ställdes allting på ända. Nu fick vem som helst tillgång till tingsrätternas domar och uppmanades dessutom att med hjälp av en kartfunktion kolla upp sina grannar. Debatten blev hätsk, webbhotellet slängde ut sin kontroversiella kund och Lexbase stängde ner i ett par månader. Hittills har Lexbase bara innehållit domar, men nu planerar tjänsten att utöka med dokument från andra myndigheter. Frågan är om vi är redo för en värld där den information som myndigheterna har om oss bara är en knapptryckning bort.

I senaste numret av Filter har jag skrivit ett reportage om offentlighetsprincipens resa in i den digitala världen. Texten kan läsas här.

Skärmavbild 2014-09-23 kl. 12.21.54