Filter

Antarktis rosa guld

Krill är ett fantastiskt litet räkdjur. Rikt på protein och omega 3 simmar de omkring i enorma stim i de rena vattnen runt Antarktis. I en värld där en växande och allt rikare befolkning kräver sitt protein utgör krillstimmen rena guldgruvan, inte minst för den snabbväxande fiskodlarbranschen som har tagit det som sin uppgift att föda världen. Som lök på laxen innehåller krill det färgämne som ger laxköttet dess röda färg.

Fisket på Antarktis rosa guld har länge varit blygsamt, med fångster långt under de kvoter som sätts av den mellanstatliga organisationen CCAMLR. Men på senare år har fångsterna stadigt ökat och ligger nu runt 300 000 ton per år. Den största delen tas upp av det norska företaget Aker Biomarine (numera Superba), som omvandlar krillen till omega 3-olja och fiskfoder. Norrmännen håller hårt i sin miljöprofil, och uttalar sig försiktigt om hur mycket krill som de vill ta upp. En annan stor fiskenation, Kina, är sedan våren 2015 mindre blygsam. Då tog Liu Shenli, ordförande i China National Agricultural Developing Group, bladet från munnen och sa till den statliga tidningen China Daily att ”Antarktis är en skattkista för hela mänskligheten och Kina bör ge sig ut och ta för sig.” Liu Shenli menade att Antarktis kan förse mänskligheten med 100 miljoner ton per år, och att Kina borde ta upp åtminstone ett par miljoner ton.

Förra året utökade Kina sin krillflotta från fyra till åtta båtar. Kinas fartyg har hittills varit ineffektiva, ursprungligen sysselsatta med andra fisken i mer närliggande vatten och ombyggda till krilltrålare när dessa vatten har blivit utfiskade. Men för två veckor sedan meddelade det norska företaget Wärtsilä Ship Design att de har fått i uppdrag att designa ett fiskefartyg för det kinesiska bolaget Jiangsu Sunline Deep Sea Fisheries Co. Fartyget ska bli 115 meter långt och ha plats för 99 besättningsmän, och beskrivs som världens största och modernaste krillfartyg. Liksom två norska fartyg kommer det inte bara att utrustas med en konventionell trål utan även ett slags dammsugare som kontinuerligt suger upp krillen och på så sätt minskar bifångsten och ökar effektiviteten. På fartyget finns också fabriker där krillen kan förvandlas till fiskfoder och omega 3-olja.

Miljöorganisationer har länge varnat för att krillfisket ska växa sig så stort att det hotar de arter som lever av krill: valar, pingviner, sälar, fåglar. När Kina trappar upp sitt statsunderstödda fiske riskerar deras farhågor att besannas. I senaste numret av Filter skriver jag ett reportage om jakten på Antarktis rosa guld.

 

Annonser

Offentlighetens pris

På valdagen, medan samtliga medier var upptagna med valanalyser, hackade någon sig in i databasen Piscatus. På Piscatus kan den som har ett abonnemang söka efter domar och andra offentliga handlingar. Tjänsten riktar sig huvudsakligen till journalister och jurister, liksom de flesta andra liknande tjänster. Hackaren kom över Piscatus kundregister och la ut en lista med kundernas e-postadresser på Flashback där tråden snart vävde konspirationsteorier kring avslöjandet att Piscatus har journalister som kunder.

Att Piscatus och liknande tjänster begränsar vilka som är kunder beror på att den information som kan sökas är känslig. Både jurister och journalister har etiska regler att följa. Visserligen är all information offentlig, och den som är intresserad kan själv gå till myndigheterna och begära ut den, men när allting finns en knapptryckning bort försvinner den tröghet som gör att de flesta ändå låter bli att kolla upp grannens skolbetyg eller eventuella brottslighet.

När Lexbase dök upp på scenen ställdes allting på ända. Nu fick vem som helst tillgång till tingsrätternas domar och uppmanades dessutom att med hjälp av en kartfunktion kolla upp sina grannar. Debatten blev hätsk, webbhotellet slängde ut sin kontroversiella kund och Lexbase stängde ner i ett par månader. Hittills har Lexbase bara innehållit domar, men nu planerar tjänsten att utöka med dokument från andra myndigheter. Frågan är om vi är redo för en värld där den information som myndigheterna har om oss bara är en knapptryckning bort.

I senaste numret av Filter har jag skrivit ett reportage om offentlighetsprincipens resa in i den digitala världen. Texten kan läsas här.

Skärmavbild 2014-09-23 kl. 12.21.54

Fair Tax Mark i Filter

Den brittiske poeten Steve Pottinger skickade nyligen ett brev till ledningen för kaffekedjan Caffe Nero. Poeten hade surnat till över kedjans framgångsrika ambition att undvika skatt. I brevet skriver han att de där skattepengarna hade kommit till användning när hans pappa vårdades på sjukhus, eller i de skolor där hans syskonbarn går. Pottinger bifogade sitt lojalitetskort och avslutade brevet med orden:  ”I’ll be buing my coffee elsewhere”. Det här var inte första gången som Steve Pottinger reagerade över en kaffekedjas skattemoral. För två år sedan spred han via Youtube en poetisk protest mot Starbucks.

Steve Pottinger hade knappast reagerat mot de uteblivna skatterna om han inte hade kunnat läsa om de skattesmitande företagen i de brittiska tidningarna. Brittisk media har i allt högre utsträckning rapporterat om framför allt stora företags avancerade skatteupplägg, där vinsterna försvinner in i skatteparadis med låg eller ingen bolagsskatt. Att skattefrågan har intagit den mediala scenen beror till stor del på de envetna revisorerna bakom organisationen Tax Justice Network. TJN bildades för tio år sedan och har sedan dess bedrivit ett framgångsrikt opinionsarbete för att få politikerna att reagera mot storföretagens skatteupplägg. En av de största framgångarna var när det brittiska underhuset kallade Google, Amazon och Starbucks till förhör om företagens skattemoral. I februari 2014 tog TJN nästa steg, när organisationen lanserade den nya konsumentmärkningen Fair Tax Mark. Än så länge finns märkningen bara för brittiska företag, men tanken är att den precis som föregångaren Fairtrade ska bli global. Principen är enkel: De företag som betalar en rättvis skatt, och är transparenta, får använda märkningen. Att avgöra vilka företag det är blir svårare, och metoden är fortfarande under arbete.

I senaste numret av Filter skriver jag om skatteparadisen och Fair Tax Mark. Reportaget börjar på en till synes svensk kaffekedja.

Uppdatering: Det har smugit sig in ett fel i reportaget, ett s har blivit ett p. Det är när jag skriver om franchiserättigheterna för Starbucks i Sverige, som alltså finns hos SSP och inte hos SPP.

Fördjupningsmaterial:

1. Flera kommuner har försökt använda upphandlingsvillkor för att undvika företag med kopplingar till skatteparadis. Konkurrensverket har sagt nej. Beslut Konkurrensverket.

2. Förhören i brittiska underhuset. Protokoll.

3. Tax Justice Network har i rapporten The price of offshore revisited gjort en uppskattning av hur mycket pengar som göms undan i skatteparadis.

4. I februari 2014 publicerade American Economic Journal en artikel som granskade G20-ländernas arbete för att komma åt skatteparadisen. The End of Bank Secrecy? An Evaluation of the G20 Tax Haven Crackdown.

5. OECD har tagit fram ett förslag som ställer krav på multinationella företag att redovisa sina siffror uppdelade på de länder där de verkar, så kallad Country by country reporting. Förslaget diskuterades senast 19 maj på ett möte i Paris.

Mediekritik i Filter

I nya numret av Filter finns ett reportage av Madelene Engstrand Andersson om debatten kring Donald Boströms artikel om israelisk organstöld. Artikeln publicerades på Aftonbladets kultursida i augusti 2009 och orsakade en hetsig debatt. Donald Boström anklagades bland annat för att vara antisemit. Historien visar hur slarviga formuleringar (av Boström) och ett upphetsat debattklimat kan tränga undan den verkliga frågan: Vad är sant?

Torsdag 22 november är det premiär för Filters Framtidsklubben på Pustervik i Göteborg. Donald Boström kommer dit för att tillsammans med Mattias Göransson diskutera journalistik och sanning.
Uppdaterat: Oisín Cantwell skriver på Aftonbladet Kultur att tidningen nu har fått upprättelse. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättar för Dagens Media om drevet som gick.