Publiceringarna kring den senaste stora dokumentläckan från Wikileaks har hittills mest rört sig på skvallernivå. Den har sagt det om den. Det är en typ av information som annars kommer fram mest av en slump, som när den socialdemokratiska finansministern Bo Ringholm glömde att lägga på luren. Eller när Björn Rosengren tror att kameran är avstängd och säger vad han egentligen tycker om norrmännen.

Med Wikileaks hjälp sprids i dagarna allt fler av den här typen av ”off-the-record” uttalanden över världen. Idag har vi fått veta vad Mona Sahlin egentligen har sagt till USA och snart kommer vi, troligen, att få veta hur finansvärldens mäktige män agerade under finanskrisen. Och runt om i världen torde tjänstemän, politiker och andra ledare fråga sig: vem är läckan? Nästa fråga blir: Vem kan jag lita på? Wikileaks demontering av de slutna rummen har än så länge bara börjat. Men hur långt kan demonteringen gå? Än så länge, sägs det, sker ett urval av det som publiceras. I den aktuella rapporteringen av material från ambassader världen över har Wikileaks lämnat över ansvaret till en handfull tidningars ansvariga utgivare, men åtminstone en av dem, Jan Helin på Aftonbladet, efterlyser en ansvarig utgivare också på Wikileaks.