Journalistik

Namnförvirring

Härom dagen steg antalet besökare på den här sidan kraftigt. Orsaken visade sig vara Samhällsmagasinet, en ”nystartad online-TV-satsning som kommer fokusera på granskande reportage och på sikt även nyhetsförmedling.” På hemsidan finns ett längre tv-reportage om Räddningstjänsten i Södertörn, där tesen verkar vara att arbetet för mångfald och jämställdhet påverkar Räddningstjänstens förmåga att släcka bränder. Informationen om vilka som står bakom är knapphändig och består i stort sett bara av två namn: Reporter Jesper Johansson och ansvarig utgivare och fotograf Johan Frisk. Reportaget har tagits väl emot på de forum där invandring är en stor fråga, och i flera trådar pågår diskussioner där medlemmarna undrar vilka som står bakom Samhällsmagasinet. Någon googlade namnet Johan Frisk, kom till min sida och drog slutsatsen att jag var inblandad. Därav det stora antalet besökare.

Vem Samhällsmagasinets Johan Frisk är vet jag inte. En googling på mitt namn har hittills resulterar i två mer frekvent förekommande personer, förutom jag själv en utredningsledare och chef för polisens grova brottsgrupp i Jönköping. För övrigt en utmärkt utredare, om man får tro Leif GW Persson.

Vilka står då bakom Samhällsmagasinet? På deras Facebooksida ställer flera kommentatorer den frågan, utan att få svar. I en kommentar på Youtubekanalen skriver en företrädare att de snart ska berätta mer. Den som ringer Myndigheten för Radio och TV för att få veta mer om ansvarige utgivaren får svaret att Samhällsmagasinet inte har något utgivningsbevis. Då är det andra namnet, Jesper Johansson, en bättre ledtråd. Jesper Johansson har skrivit artiklar och gjort tv-inslag för Nya Tider, en högerextrem tidskrift som ges ut i pappersform en gång i veckan och i begränsad omfattning publicerar artiklar på sin hemsida. Nya Tider ges ut av Alternamedia, ett bolag som 2013 beviljades presstöd på 1 679 000 kronor. 2014 passerade tidningen gränsen för nästa nivå, och får nu 2 239 000 kronor per år. I årsredovisningen för 2014 finns en post som heter avsättningar, summan är på 30 000 kronor och gäller förpliktelser på balansdagen. Avsättningarna går enligt årsredovisningen till ett registersystem och ett filmprojekt. Fram till dess att redaktionen berättar vilka som står bakom är alltså den mest kvalificerade gissningen att det är Nya Tider som driver och/eller har grundat Samhällsmagasinet.

Annonser

GPS som journalistiskt verktyg

Möjligheten att spåra via gps har funnits länge men det är först nu som den har börjat användas som journalistiskt verktyg. Först ut var National Geographics nybildade utredningsenhet, en grupp som har skapats för att undersöka kriminalitet mot djur. I tidningens senaste nummer berättar enhetens ledare, Bryan Christy, hur de lät tillverka en falsk elefantbete som de försåg med en dold gps-sändare. Syftet var att spåra betens väg från tjuvjägare till konsument. Spårningen pågår fortfarande.

Möjligen lät sig tidningen inspireras av Greenpeace som i slutet av förra året placerade nio sändare på lastbilar som transporterade olagligt fällda timmerstockar från Amazonas regnskogar. Informationen från Greenpeace hjälpte polisen att slå till mot skogskövlarna. Men inspirationen kan lika gärna ha kommit från gruppen kränkta män, som verkar ha tagit till sig metoden. Enligt en artikel i Svd visade en amerikansk undersökning att 85 procent av landets kvinnojourer arbetade med brottsoffer som hade blivit lokaliserade med gps-sändare. Artikeln berättar även om ett svenskt fall.

I augusti utförde SVT Örebro ett experiment som ingick i en granskning av cykelstölder i Örebro (staden är mer drabbad än övriga landet). Redaktionen placerade ut två cyklar i ett cykelställ vid stationen, en ny, en av äldre modell. GPS-sändarna var monterade i baklyktan. Den nya cykeln stals efter 48 timmar. Oturligt nog befann sig gps-sändaren just då på laddning på redaktionen. Den äldre cykeln stals aldrig.

Självinsikt

Den välrenommerade amerikanska tidskriften The Atlantic publicerar idag en intressant artikel om anställda på lågpriskedjor. Det handlar om butiksbiträden vars låga löner gör att de hamnar under fattigdomsstrecket. Fast artikelns vinkel är att de kedjor som gör tvärtom, alltså betalar sina anställda hyggliga löner, är mer framgångsrika. ”… these companies have all found that the act of valuing workers can pay off in the form of increased sales and productivity. Bättre betalda anställda ger högre kvalitet. Redaktörerna på tidskriften har dock en helt annan syn på sambandet mellan betalning och kvalitet, då de betalar sina frilansskribenter från 100 dollar ner till 0 dollar. Frilansjournalisten Nate Thayer redogör på sin blogg för sin kontakt med en av redaktörerna.

Att gå i tid

Den senaste tiden har jag vid flera tillfällen råkat ut för följande: Tåget kommer in ett par minuter sent till Floda station. Bussen, vars avgång är anpassad efter tågtidtabellen, står vid stationen. Men när tåget bromsar in vid stationen går bussen. Den är då så gott som tom.

Tyvärr är själva tankesättet, att stelbenta regler och statistikfixering går före kundnytta, inte något undantag. I morse när tåget skulle åka från Aspen var en eller flera passagerare sena och sprang för att hinna med. En medmänniska höll upp dörren för att tåget inte skulle gå. Tågvärden utbrast då, alltmer högljutt: ”Avgång! TAG PLATS!” GÅ PÅ TÅGET!”. När dörrarna gått igen och tåget (efter den handfull sekunder incidenten tagit) åter var på väg, fick vi passagerare en uppläxning via högtalarna om svårigheten att hålla tidtabellen när någon håller upp dörrarna.

Visst ska bussar och tåg gå i tid. Men jag tror att det är få resenärer som beklagar sig över de sekunder eller minuter det skulle ta att vänta in den som av någon anledning blivit sen.

Den som är intresserad av trixande med förseningsstatistik kan lyssna på söndagens Kaliber. Den knastertorra rubriken ”Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt” rymmer lysande journalistik.

Mediekritik i Filter

I nya numret av Filter finns ett reportage av Madelene Engstrand Andersson om debatten kring Donald Boströms artikel om israelisk organstöld. Artikeln publicerades på Aftonbladets kultursida i augusti 2009 och orsakade en hetsig debatt. Donald Boström anklagades bland annat för att vara antisemit. Historien visar hur slarviga formuleringar (av Boström) och ett upphetsat debattklimat kan tränga undan den verkliga frågan: Vad är sant?

Torsdag 22 november är det premiär för Filters Framtidsklubben på Pustervik i Göteborg. Donald Boström kommer dit för att tillsammans med Mattias Göransson diskutera journalistik och sanning.
Uppdaterat: Oisín Cantwell skriver på Aftonbladet Kultur att tidningen nu har fått upprättelse. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättar för Dagens Media om drevet som gick.

Journalistik och Kina

För snart tio år sedan tog Aftonbladet hand om en fin liten affärsidé. Idén var visserligen inte ny, den hade funnits i papperstidningarna sedan urminnes tider, men affärsmodellen var trimmad. Affärsidén utvecklades och drog snart in många kulor.

Idag ingår affärsidén i samma koncern som Aftonbladet och Svenska Dagbladet, fast den ligger i ett annat affärsområde, kallat Classified. Koncernen heter Schibsted. Eftersom ledningen har beslutat att varje affärsområde ska bära sig själv så får de som menar att blödande Svenska Dagbladet bör få pengar från den där lönsamma affärsidén stånga pannan blodig mot beskedet att så har vi bestämt.

Att använda resurserna åt andra hållet, alltså ta pengar från en redaktion och ge till den lönsamma affärsidén, går däremot bra. Alltså kan Aftonbladet använda redaktionens resurser för att göra reklam för Blocket, exempel finns här, här och här.

Att pengarna kan gå åt det ena hållet, men inte åt det andra (om det nu inte är så att Blocket betalar Aftonbladet för redaktionell reklam) är ett beslut man har fattat. Men man skulle lika gärna kunna fatta ett annat beslut. När Medierna ifrågasatte varför Blocket inte skulle kunna bidra till journalistiken berättade man också om Guardian, vars köpsajt för bilar ger pengar till journalistik. Frågan har även debatterats i Almedalen, där Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling frågade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin varför inte Blockets vinster används för att finansiera Aftonbladets journalistik. Svaret blev att ”nu valde Schibsted en annan väg”.

Valet att inte satsa Blockets överskott på journalistik är också valet att låta pengarna gå till annat, som vinst. En del av vinsten delas ut till aktieägarna. För 2011 delade Schibsted ut 3,50 kronor per aktie. Den som är upplagd för sarkasm, och tar en titt i listan över Schibsteds största ägare, skulle kunna raljera över att koncernen hellre ger pengar till Kinas riksbank än till journalistik. Peoples bank of China äger 1 245 257 aktier och fick förra året en utdelning på 4,3 miljoner norska kronor.

För den summan, eller en del av den, skulle Neurath, Cervenka & Co kunna granska skiten ur vilken maktmissbrukare som helst.

Uppdaterat: Läs gärna Jan Helins blogginlägg från Schibsteds konferens i Ungern, där radannonserna rapporteras ha en vinstmarginal på 50 procent.

Uppdaterat: Björn af Kleen skriver långt och väl om Schibsted.

Formeln

Det finns en formel för prissättning av texter. Den är inte officiell, eller ens uttalad. Så här ser den ut.

S=T x P x O

S står för den summa pengar skribenten får för sin text. T är den tid som texten beräknas ta att producera. P är priset per tidsenhet, där tiden oftast räknas i timmar eller dagar. Så långt inga konstigheter. Även om en del redaktioner betalar per tecken så ersätter de flesta skribenten efter nedlagd tid. Tiden, och priset per tidsenhet, är det som skribenten och beställaren har att förhandla om.

O är inte en variabel som de andra, utan en koefficient. Den är inte förhandlingsbar utan bara finns där. Jag ska snart komma till vad den står för. Först ett exempel.

När jag började frilansa i slutet av 1990-talet berättade en före detta frilans om ett reportage han hade skrivit. Texten hade publicerats i en tidskrift, eller om det var en dagstidning, och frilansen hade fått 8 000 kronor för besväret. Sedan hade en annan publikation ringt och velat ha texten. Nu var den värd 18 000 kronor.

Skillnaden mellan publikationerna? Den ena var renodlat publicistisk. Den andra var bunden till en avsändare vars syfte var att påverka.

Många frilansare har liknande erfarenheter. Att skriva för en reklambyrå, en myndighet eller någon annan vars syfte är att påverka är mer lukrativt än att skriva för en dagstidning eller någon annan produkt med publicistiska ambitioner. Även om jobbet är detsamma. Som exemplet visar kan texten vara densamma. Själv har jag utfört samma slags arbete för samma företag, men när redaktionen beställde gällde ett pris, när marknadsavdelningen beställde var priset ett annat (läs högre).

Koefficienten O handlar alltså inte om textens karaktär, eller om det företag som köper den, utan om det forum där texten ska publiceras.

Ett sätt att beskriva O är att den står för graden av ofrihet. Ju mer styrt forumet är av de som sitter på pengarna, desto högre pris. Och vice versa. Ju friare du är som skribent desto mindre betalt får du. Med O sätts också ett pris på själva forumet. Ett publicistiskt forum är mindre värt än ett forum som har ett mer uttalat syfte att sälja någonting. Åtminstone i pengar. Att det publicistiska forumet har högre status är en ekonomisk paradox som varje frilans får lära sig att leva med. Ett alternativ är att försöka invertera koefficienten O. Hur det nu skulle gå till.

En bättre värld

I senaste numret av Livsmedel i fokus finns en artikel med rubriken Världen har blivit bättre. Medellivslängden har ökat, fattigdomen har minskat liksom barnadödligheten. I textens sista mening kommer dock en liten brasklapp: ”Den ökade välfärden har dock medfört utrotade arter och förstörda ekosystem.”

Vinkel som håller för återvinning

En av de första artiklar som jag sålde som frilans handlade om hur man bär sig åt för att få jobb inom reklambranschen. Egentligen handlade det om huruvida det lönar sig att göra något extra, rent av spexa till det lite. Allt för att sticka ut. Jag fick idén när jag lyssnade på Studio etts föregångare Kanalen. När jag letade efter möjliga köpare snubblade jag över tidningen Info, dåvarande Icaförlagets magasin om reklam och marknadsföring. Det blev inledningen till ett långt samarbete, och orsaken till att jag i drygt tio år, från och till, har skrivit om reklam och medier.

Idag publicerar Resumé en variant på samma artikelidé. Vissa vinklar håller att göra om och om igen.

Att ställa frågor via mail

Det pågår en intressant debatt mellan Katrineholmskuriren och stadens kommunchef Mattias Jansson. Det hela började med att en reporter skickade ett par frågor till kommunchefen via mail. Något skäl till varför frågorna skickas via mail anges inte, men det antyds i ett annat mail att kommunchefen är svår att få tag på. Att skicka frågor via mail är vanskligt, inte för att reportern riskerar att råka ut för det som kommunchefen nu gjorde, att lägga ut frågorna på sin blogg, utan för att det är svårt att få ordentliga svar. Bra frågor är oftast öppna, och det är först i följdfrågan som de intressanta svaren finns. Nu blev resultatet, för läsaren och kommuninvånaren, riktigt intressant ändå. Framför allt för att reportern, och tidningen, avslöjar sig som bärandes på en hel del förutfattade meningar. De vet kort sagt redan svaret på sina egna frågor, och insinuerar därför mer än de frågar.

I det här fallet, när reportern redan tyckte sig veta svaret på sin granskning, ledde mailfrågorna till något positivt. Reportern avslöjades, läsarna fick möjlighet att se tidningens artiklar i ett nytt ljus. Men i regel är frågor via mail sällan en bra idé. Framför allt för att det inte ger möjlighet till följdfrågor, och därmed inte ger reportern en möjlighet att ge läsarna, tittarna, lyssnarna den fördjupade kunskap de förtjänar och oftast har betalat för.

Andra som skrivit om debatten: Bisonblogg, Same Same But Different, Jardenberg, Tomas Mattsson. Här finns tidningens frågor och svaren från kommunchefen. Här finns artiklarna från papperstidningen. Här skriver tidningen om kommunchefens tilltag. Här påstår en ledare i tidningen att kommunchefen visar prov på härskarteknik. Visst, troligen fanns ett visst taktiskt tänkande bakom kommunchefens agerande. Frågan är vilket. Gjorde han sig oåtkomlig på telefon och la sedan ut frågorna på bloggen? I så fall varför? För att visa hur insinuanta vissa av dem var? I ett uppriktigt försök att få hjälp av medborgarna att besvara dem? För att föregripa tidningens publicering? Eller var det bara ett spontant infall? Det verkliga svaret på den frågan vet bara kommunchefen själv. Resultatet kan vi alla ta del av.

Uppdaterat: I en artikel i Dagens Media lanserar Katrineholmskurirens chefredaktör ett nytt begrepp: bloggvalpar. Han syftar på de bloggare som kritiserat tidningen, bland dem flera välrenommerade kollegor till herr chefredaktör. I artikeln ger också kommunchefen ett svar på varför han la ut frågorna på bloggen.