Aftonbladet

Mediekritik i Filter

I nya numret av Filter finns ett reportage av Madelene Engstrand Andersson om debatten kring Donald Boströms artikel om israelisk organstöld. Artikeln publicerades på Aftonbladets kultursida i augusti 2009 och orsakade en hetsig debatt. Donald Boström anklagades bland annat för att vara antisemit. Historien visar hur slarviga formuleringar (av Boström) och ett upphetsat debattklimat kan tränga undan den verkliga frågan: Vad är sant?

Torsdag 22 november är det premiär för Filters Framtidsklubben på Pustervik i Göteborg. Donald Boström kommer dit för att tillsammans med Mattias Göransson diskutera journalistik och sanning.
Uppdaterat: Oisín Cantwell skriver på Aftonbladet Kultur att tidningen nu har fått upprättelse. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättar för Dagens Media om drevet som gick.

Få granskar media

I mitt excelark över nominerade och vinnande bidrag till guldspaden finns sammanlagt 233 grävande reportage. En av kolumnerna heter Granskad huvudman. Där anger jag om grävjobbet hamnar under någon av kategorierna Offentlig, Näringsliv, Enskild person, Förening, Religion eller Samhälle. Det här är de största kategorierna. Det finns andra, knappt förekommande, vilket tyder på att de är undergranskade. En av dem är kategorin Media. Endast två av de 233 reportagen granskar media. Ett, från 1999, har rubriken Aftonbladets förlorade heder och publicerades i ETC. Bidraget vann en guldspade. Skribenten var Dan Josefsson. Det andra reportaget har rubriken Drevet på Kungsgatan och publicerades i Uppdrag Granskning 2007. Reportaget var gjort av Johan Zachrisson Winberg och Mårten Svanberg. Reportaget fick inte en guldspade.

Det är faktiskt fler reportage som granskar medborgarna än som granskar medierna själva. I åtminstone tre av grävjobben står medborgarna i centrum. ”Bjästa: Den andra våldtäkten”, publicerat i Uppdrag Granskning 2010. ”Barns lättköpta fylla”, om langning, publicerat i Helsingborgs Dagblad 2006. ”Bidragsfusk”, om bidragsfuskande medborgare, publicerat i Uppdrag Granskning 2005.

Av de 233 reportagen och böckerna har 130 granskat ett offentligt organ, oftast en kommun. 60 har granskat näringslivet. Om man räknar Jan Guillou och Liza Marklund, vilka är föremål för varsin granskning, till kategorin Media så ökar den till hela fyra grävjobb. Det är knappt två procent.

Det borde finnas mer än så att berätta från medievärlden.

Visserligen gör Medierna i P1 ett stundtals briljant arbete i sin mediegranskning. Men programmet har en halvtimme i veckan och har varken de stora tidningarnas eller tv:s genomslagskraft. För sju år sedan lade SVT ner sitt mediegranskande program Mediemagasinet. Programmet genomförde bland annat en omtalad granskning av Uppdrag Granskning, vilket fick Sveriges största grävredaktion att kraftigt minska reportermakten och öka faktakontrollen, något som har ökat kvaliteten. Idag är dåvarande SVT-chefen Christina Jutterström kritisk till beslutet att lägga ner Mediemagasinet, och det talas om ett nytt mediegranskande program. Igår arrangerades ett seminarium på Stiftelsen institutet för mediestudier (Simo) med rubriken Vem granskar granskarna? Där välkomnade SVT:s programdirektör Jan Axelsson förslag på mediegranskande program. Förslag kan skickas till programbeställaren Helena Olsson.

Min lista på 233 grävjobb är inte representativ för alla grävjobb, utan kan egentligen bara säga något om de som har nominerats de senaste åtta åren och belönats med guldspade de senaste 20 åren, men jag tror inte att en lista över mediegranskande jobb skulle bli så mycket längre. Och hur ofta följer dagstidningarna upp de jobb som Medierna gräver fram?

Är det någon som känner till något exempel där en redaktion granskat medierna, tipsa gärna i kommentarfältet.

Guldspaden in excelsium

I maj 2007 låg Gulli Johansson, 75 år, för döden. I nästan elva år hade hon betraktats som gravt senil och långsamt tynat bort. Sjukhuset ringde hennes anhöriga som kom och tog farväl.

Ett par dagar senare satte sig Gulli upp i sängen och sa att hon ville stiga upp. Det var den första begripliga meningen hon hade sagt på elva år. Gulli Johansson hade aldrig varit senil. Hennes tillstånd berodde istället på felaktig medicinering. När hon var på väg att dö sattes medicinerna ut, och då klarnade det.

Historien om Gulli Johansson berättades i Uppdrag Granskning 24 september 2008, och är ett av de mest gripande av de reportage som har nominerats till Guldspaden. Någon guldspade blev det dock inte.

Åren 2004-2011 har 175 grävjobb nominerats till Guldspaden. Härom dagen började jag lägga in bidragen i ett exceldokument. Med tanke på de gigabyte av excelark som de nominerade grävarna har tagit fram så är det inte mer än rätt att någon lägger in grävarna själva. Startåret 2004 är valt eftersom det är det första året då Föreningen grävande journalister på sin hemsida redovisar både vinnare och nominerade. Från 2004 är också redaktionerna inom etermedia konstanta.

Nå, vem har varit mest framgångsrik, mätt i nomineringar och guldspadar? Jag kommer till det. Först ett par rader om kön och redaktioner.

66 av de nominerade grävjobben har utförts av en ensam reporter. 35 procent är kvinnor. Av de 23 ensamvargar som vunnit en guldspade är 43 procent kvinnor. Så här kan en tolkning av siffrorna se ut: Ju hårdare krav, desto framgångsrikare är kvinnorna. Samtidigt: av de sex reportrar som har flest nomineringar och guldspadar är två kvinnor. En av dem toppar listan över antalet nomineringar (nej, namnet är ingen överraskning).

Inom etermedia dominerar public service med stor självklarhet. Kategorin riks-tv är, åtminstone sett till antalet nomineringar, Uppdrags Gransknings härad. Redaktionen har lyckats få 15 program nominerade, men bara tre har fått en guldspade. Då har Dokument inifrån fått en bättre utdelning med sina fem nomineringar och fyra guldspadar. För riksradio råder samma relation mellan Ekot och Kaliber, där Ekots grävgrupp fått sju spadar på elva nomineringar medan Kaliber skrapat ihop två spadar på elva nomineringar. När det gäller lokal-tv är Västnytt i en klass för sig med fem guldspadar på sju nomineringar.

Tabell 1. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klasserna Riks-tv och Riksradio. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Till skillnad från etermedierna har redaktionerna i klassen Större dagstidning sett likadana ut sedan urminnes tider. Här kan vi alltså göra en jämförelse tillbaka till 1991. Också här finns en dominant. Minstingen i sällskapet, Sydsvenskan, är vassast med tolv nomineringar och fem spadar. Det kan vara intressant att notera att av Expressens tre guldspadar är två resultatet av en granskning av en enskild person, Maria Borelius 2006 och Jan Guillou 2009. En av dem avgick. Värt att notera är också att tre av de reportrar som stod bakom tre av Göteborgs-Postens nominerade granskningar idag arbetar på Uppdrag Granskning.

Tabell 2. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klassen Större dagstidning. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Vad är det då grävarna har granskat? Av de 175 grävjobben har 89 riktats mot en kommun, en myndighet eller någon annan offentlig institution. Kommunerna ligger i topp med 16 granskningar. Därefter kommer Polisen (9), Arbetsförmedlingen (4) och Försvaret (4). Migrationsverket och Migrationsdomstolarna har tillsammans granskats fem gånger.

Näringslivet har granskats i 49 reportage och böcker. Stora, multinationella företag har varit föremål för fyra granskningar: Ikea (2), Saab och Ericsson. Tre av granskningarna handlade om mutor.

Enskilda personer har granskats tio gånger. Här finns två politiker, två författare, en sexbrottsling, två affärsmän och en föreläsare. Svenska kyrkan har granskats fyra gånger, islam en gång.

Så till den viktigaste frågan: Vem är bäst?

I topp ligger två reportrar med samma förmåga att bita sig fast och envetet tugga vidare tills endast smulor är kvar. Därefter dissekerar de smulorna för att se om de kan innehålla något av intresse. Om bildspråket ursäktas. 2008 vann de en guldspade för ett gemensamt gräv om förhållandena på svenska häkten. Visst heter de Anna Jaktén och Bo-Göran Bodin. Anna Jaktén har varit ensam reporter vid tre nomineringar och en guldspade. Bo-Göran Bodin har varit ensam vid två tillfällen, båda resulterade i en spade. Det är inte en särskilt vågad gissning att Bodins reportage om Saudiaffären kommer att bygga på åtminstone en av staplarna i diagrammet nedan. Den enda reporter på topplistan som inte arbetar på public service är Jens Mikkelssen på Sydsvenskan.

Den blå stapeln anger alltså hur många nomineringar reportern har fått. Den röda talar om hur många av dessa nomineringar som har lett till en guldspade.

Tabell 3. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Om man även räknar de guldspadar som har delats ut 1991-2003 kliver de gamla rävarna fram. Hannes Råstam, Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson, parhästar i olika konstellationer, hamnar i topp i listan som ser ut så här:

Tabell 4. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Uppdaterat: Tabellerna är nu uppdaterade. De nomineringar som inte var med i förra versionen har lagts in. Vet du att någon av siffrorna i tabellerna är felaktiga, hör gärna av dig till mig via kommentarsfältet eller på mail: johan.frisk {at} reportageborsen.se.

 

Avslutningsvis: Varje vinnande grävjobb får en motivering av juryn. Texterna liknar ofta rena kärleksförklaringar, och så här ser det ut om man förvandlar dem till ett ordmoln. Motiveringarna sträcker sig från 1993 till 2011. Ordmolnet är rensat från vanliga ord som ”och”, ”men” och ”efter”.

Journalistik och Kina

För snart tio år sedan tog Aftonbladet hand om en fin liten affärsidé. Idén var visserligen inte ny, den hade funnits i papperstidningarna sedan urminnes tider, men affärsmodellen var trimmad. Affärsidén utvecklades och drog snart in många kulor.

Idag ingår affärsidén i samma koncern som Aftonbladet och Svenska Dagbladet, fast den ligger i ett annat affärsområde, kallat Classified. Koncernen heter Schibsted. Eftersom ledningen har beslutat att varje affärsområde ska bära sig själv så får de som menar att blödande Svenska Dagbladet bör få pengar från den där lönsamma affärsidén stånga pannan blodig mot beskedet att så har vi bestämt.

Att använda resurserna åt andra hållet, alltså ta pengar från en redaktion och ge till den lönsamma affärsidén, går däremot bra. Alltså kan Aftonbladet använda redaktionens resurser för att göra reklam för Blocket, exempel finns här, här och här.

Att pengarna kan gå åt det ena hållet, men inte åt det andra (om det nu inte är så att Blocket betalar Aftonbladet för redaktionell reklam) är ett beslut man har fattat. Men man skulle lika gärna kunna fatta ett annat beslut. När Medierna ifrågasatte varför Blocket inte skulle kunna bidra till journalistiken berättade man också om Guardian, vars köpsajt för bilar ger pengar till journalistik. Frågan har även debatterats i Almedalen, där Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling frågade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin varför inte Blockets vinster används för att finansiera Aftonbladets journalistik. Svaret blev att ”nu valde Schibsted en annan väg”.

Valet att inte satsa Blockets överskott på journalistik är också valet att låta pengarna gå till annat, som vinst. En del av vinsten delas ut till aktieägarna. För 2011 delade Schibsted ut 3,50 kronor per aktie. Den som är upplagd för sarkasm, och tar en titt i listan över Schibsteds största ägare, skulle kunna raljera över att koncernen hellre ger pengar till Kinas riksbank än till journalistik. Peoples bank of China äger 1 245 257 aktier och fick förra året en utdelning på 4,3 miljoner norska kronor.

För den summan, eller en del av den, skulle Neurath, Cervenka & Co kunna granska skiten ur vilken maktmissbrukare som helst.

Uppdaterat: Läs gärna Jan Helins blogginlägg från Schibsteds konferens i Ungern, där radannonserna rapporteras ha en vinstmarginal på 50 procent.

Uppdaterat: Björn af Kleen skriver långt och väl om Schibsted.

Wikileaks river de slutna rummens väggar

Publiceringarna kring den senaste stora dokumentläckan från Wikileaks har hittills mest rört sig på skvallernivå. Den har sagt det om den. Det är en typ av information som annars kommer fram mest av en slump, som när den socialdemokratiska finansministern Bo Ringholm glömde att lägga på luren. Eller när Björn Rosengren tror att kameran är avstängd och säger vad han egentligen tycker om norrmännen.

Med Wikileaks hjälp sprids i dagarna allt fler av den här typen av ”off-the-record” uttalanden över världen. Idag har vi fått veta vad Mona Sahlin egentligen har sagt till USA och snart kommer vi, troligen, att få veta hur finansvärldens mäktige män agerade under finanskrisen. Och runt om i världen torde tjänstemän, politiker och andra ledare fråga sig: vem är läckan? Nästa fråga blir: Vem kan jag lita på? Wikileaks demontering av de slutna rummen har än så länge bara börjat. Men hur långt kan demonteringen gå? Än så länge, sägs det, sker ett urval av det som publiceras. I den aktuella rapporteringen av material från ambassader världen över har Wikileaks lämnat över ansvaret till en handfull tidningars ansvariga utgivare, men åtminstone en av dem, Jan Helin på Aftonbladet, efterlyser en ansvarig utgivare också på Wikileaks.