Jag är en otålig jävel. Åtminstone när jag läser; påbörjar jag läsningen av ett långt reportage har journalisten ett par stycken på sig att visa att det är mödan värt att läsa vidare. För det finns olika metoder. En kan kallas Vändningen, som i den här inledningen till ett reportage i New York Times Magazine 17 december 2007:

In the fall of 2005, I started my first online relationship. He was a 62-year-old retiree from Canada; I was a 49-year-old psychiatrist living in Washington. Beginning in early October of that year, we talked or e-mailed several times a week. This arrangement was novel to both of us, so our conversations were tentative at first, but we soon grew more comfortable, and excitement over our shared vision blossomed. After a few weeks, we decided to meet for a uniquely intimate encounter. After New Year’s, the Canadian would fly to Washington to meet me — at a hospital, where he would give me one of his kidneys. Thank God.

Själv hade jag nog strykt det sista utropet, “Thank God”, men vändningen i slutet är elegant och får mig att slappna av och låta mig lotsas vidare i texten som jag nu vet är författad med omsorg.

Ett annat exempel kommer från tidningen GQ i juni 2010. Här lyckas skribenten med konststycket att i en enda mening öppna små fönster till varje händelse av betydelse som kommer att tas upp i reportaget. Ta ett djupt andetag och läs:

Before he discovered his mistress was talkative, before Claridges lost a Michelin star, before a debt crisis threatened to scuttle his business, before he breached the covenants on a 10,5 m loan, before he was halfway lynched for abusing an Australian television presenter, before the smudges in his autobiography, Humble Pie, were exposed, before the critical maulings – before, in short, his world went sour – I once spent a rather odd weekend with Gordon Ramsey in Spain.

Texten handlar om Gordon Ramsey, stjärnkocken med raseriet som ett av kockverktygen, vars restauranger har gett honom ekonomiskt huvudbry, för att uttrycka det milt. Glimtarna från det digra smörgåsbordet av berättelser fick åtminstone mig att läsa vidare.

Min egen inledning till det här inlägget, “Jag är en otålig jävel”, är ett billigt trick för att väcka intresse. Dels användningen av en svordom, dels beskrivningen av en av mina egenskaper. Varför är jag otålig? Hur yttrar det sig? Men har du kommit hit så kanske det gjorde någon nytta.