Svenska Dagbladet

Guldspaden in excelsium

I maj 2007 låg Gulli Johansson, 75 år, för döden. I nästan elva år hade hon betraktats som gravt senil och långsamt tynat bort. Sjukhuset ringde hennes anhöriga som kom och tog farväl.

Ett par dagar senare satte sig Gulli upp i sängen och sa att hon ville stiga upp. Det var den första begripliga meningen hon hade sagt på elva år. Gulli Johansson hade aldrig varit senil. Hennes tillstånd berodde istället på felaktig medicinering. När hon var på väg att dö sattes medicinerna ut, och då klarnade det.

Historien om Gulli Johansson berättades i Uppdrag Granskning 24 september 2008, och är ett av de mest gripande av de reportage som har nominerats till Guldspaden. Någon guldspade blev det dock inte.

Åren 2004-2011 har 175 grävjobb nominerats till Guldspaden. Härom dagen började jag lägga in bidragen i ett exceldokument. Med tanke på de gigabyte av excelark som de nominerade grävarna har tagit fram så är det inte mer än rätt att någon lägger in grävarna själva. Startåret 2004 är valt eftersom det är det första året då Föreningen grävande journalister på sin hemsida redovisar både vinnare och nominerade. Från 2004 är också redaktionerna inom etermedia konstanta.

Nå, vem har varit mest framgångsrik, mätt i nomineringar och guldspadar? Jag kommer till det. Först ett par rader om kön och redaktioner.

66 av de nominerade grävjobben har utförts av en ensam reporter. 35 procent är kvinnor. Av de 23 ensamvargar som vunnit en guldspade är 43 procent kvinnor. Så här kan en tolkning av siffrorna se ut: Ju hårdare krav, desto framgångsrikare är kvinnorna. Samtidigt: av de sex reportrar som har flest nomineringar och guldspadar är två kvinnor. En av dem toppar listan över antalet nomineringar (nej, namnet är ingen överraskning).

Inom etermedia dominerar public service med stor självklarhet. Kategorin riks-tv är, åtminstone sett till antalet nomineringar, Uppdrags Gransknings härad. Redaktionen har lyckats få 15 program nominerade, men bara tre har fått en guldspade. Då har Dokument inifrån fått en bättre utdelning med sina fem nomineringar och fyra guldspadar. För riksradio råder samma relation mellan Ekot och Kaliber, där Ekots grävgrupp fått sju spadar på elva nomineringar medan Kaliber skrapat ihop två spadar på elva nomineringar. När det gäller lokal-tv är Västnytt i en klass för sig med fem guldspadar på sju nomineringar.

Tabell 1. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klasserna Riks-tv och Riksradio. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Till skillnad från etermedierna har redaktionerna i klassen Större dagstidning sett likadana ut sedan urminnes tider. Här kan vi alltså göra en jämförelse tillbaka till 1991. Också här finns en dominant. Minstingen i sällskapet, Sydsvenskan, är vassast med tolv nomineringar och fem spadar. Det kan vara intressant att notera att av Expressens tre guldspadar är två resultatet av en granskning av en enskild person, Maria Borelius 2006 och Jan Guillou 2009. En av dem avgick. Värt att notera är också att tre av de reportrar som stod bakom tre av Göteborgs-Postens nominerade granskningar idag arbetar på Uppdrag Granskning.

Tabell 2. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klassen Större dagstidning. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Vad är det då grävarna har granskat? Av de 175 grävjobben har 89 riktats mot en kommun, en myndighet eller någon annan offentlig institution. Kommunerna ligger i topp med 16 granskningar. Därefter kommer Polisen (9), Arbetsförmedlingen (4) och Försvaret (4). Migrationsverket och Migrationsdomstolarna har tillsammans granskats fem gånger.

Näringslivet har granskats i 49 reportage och böcker. Stora, multinationella företag har varit föremål för fyra granskningar: Ikea (2), Saab och Ericsson. Tre av granskningarna handlade om mutor.

Enskilda personer har granskats tio gånger. Här finns två politiker, två författare, en sexbrottsling, två affärsmän och en föreläsare. Svenska kyrkan har granskats fyra gånger, islam en gång.

Så till den viktigaste frågan: Vem är bäst?

I topp ligger två reportrar med samma förmåga att bita sig fast och envetet tugga vidare tills endast smulor är kvar. Därefter dissekerar de smulorna för att se om de kan innehålla något av intresse. Om bildspråket ursäktas. 2008 vann de en guldspade för ett gemensamt gräv om förhållandena på svenska häkten. Visst heter de Anna Jaktén och Bo-Göran Bodin. Anna Jaktén har varit ensam reporter vid tre nomineringar och en guldspade. Bo-Göran Bodin har varit ensam vid två tillfällen, båda resulterade i en spade. Det är inte en särskilt vågad gissning att Bodins reportage om Saudiaffären kommer att bygga på åtminstone en av staplarna i diagrammet nedan. Den enda reporter på topplistan som inte arbetar på public service är Jens Mikkelssen på Sydsvenskan.

Den blå stapeln anger alltså hur många nomineringar reportern har fått. Den röda talar om hur många av dessa nomineringar som har lett till en guldspade.

Tabell 3. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Om man även räknar de guldspadar som har delats ut 1991-2003 kliver de gamla rävarna fram. Hannes Råstam, Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson, parhästar i olika konstellationer, hamnar i topp i listan som ser ut så här:

Tabell 4. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Uppdaterat: Tabellerna är nu uppdaterade. De nomineringar som inte var med i förra versionen har lagts in. Vet du att någon av siffrorna i tabellerna är felaktiga, hör gärna av dig till mig via kommentarsfältet eller på mail: johan.frisk {at} reportageborsen.se.

 

Avslutningsvis: Varje vinnande grävjobb får en motivering av juryn. Texterna liknar ofta rena kärleksförklaringar, och så här ser det ut om man förvandlar dem till ett ordmoln. Motiveringarna sträcker sig från 1993 till 2011. Ordmolnet är rensat från vanliga ord som ”och”, ”men” och ”efter”.

Journalistik och Kina

För snart tio år sedan tog Aftonbladet hand om en fin liten affärsidé. Idén var visserligen inte ny, den hade funnits i papperstidningarna sedan urminnes tider, men affärsmodellen var trimmad. Affärsidén utvecklades och drog snart in många kulor.

Idag ingår affärsidén i samma koncern som Aftonbladet och Svenska Dagbladet, fast den ligger i ett annat affärsområde, kallat Classified. Koncernen heter Schibsted. Eftersom ledningen har beslutat att varje affärsområde ska bära sig själv så får de som menar att blödande Svenska Dagbladet bör få pengar från den där lönsamma affärsidén stånga pannan blodig mot beskedet att så har vi bestämt.

Att använda resurserna åt andra hållet, alltså ta pengar från en redaktion och ge till den lönsamma affärsidén, går däremot bra. Alltså kan Aftonbladet använda redaktionens resurser för att göra reklam för Blocket, exempel finns här, här och här.

Att pengarna kan gå åt det ena hållet, men inte åt det andra (om det nu inte är så att Blocket betalar Aftonbladet för redaktionell reklam) är ett beslut man har fattat. Men man skulle lika gärna kunna fatta ett annat beslut. När Medierna ifrågasatte varför Blocket inte skulle kunna bidra till journalistiken berättade man också om Guardian, vars köpsajt för bilar ger pengar till journalistik. Frågan har även debatterats i Almedalen, där Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling frågade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin varför inte Blockets vinster används för att finansiera Aftonbladets journalistik. Svaret blev att ”nu valde Schibsted en annan väg”.

Valet att inte satsa Blockets överskott på journalistik är också valet att låta pengarna gå till annat, som vinst. En del av vinsten delas ut till aktieägarna. För 2011 delade Schibsted ut 3,50 kronor per aktie. Den som är upplagd för sarkasm, och tar en titt i listan över Schibsteds största ägare, skulle kunna raljera över att koncernen hellre ger pengar till Kinas riksbank än till journalistik. Peoples bank of China äger 1 245 257 aktier och fick förra året en utdelning på 4,3 miljoner norska kronor.

För den summan, eller en del av den, skulle Neurath, Cervenka & Co kunna granska skiten ur vilken maktmissbrukare som helst.

Uppdaterat: Läs gärna Jan Helins blogginlägg från Schibsteds konferens i Ungern, där radannonserna rapporteras ha en vinstmarginal på 50 procent.

Uppdaterat: Björn af Kleen skriver långt och väl om Schibsted.

Mannen i barnvagnen

Strax efter tio brukar magen bli påträngande tom. Då går jag ut i Reportagebörsens kök, gör en kopp te och brer ett knäckebröd, och går tillbaka till mitt kontor. Effektivt som tusan. Men idag råkade jag läsa en rubrik på förstasidan av Svenska Dagbladets söndagstidning: ”Dags att rycka finansvärldens snuttefilt”. Jag beslutade att sätta mig vid bordet och inmundiga mitt mellanmål vid tidningen. Artikeln handlar om de europeiska krisländerna, just nu är det Irland som är i ropet, som erhåller enorma summor euro i stöd. Allt för att inte bankerna och andra finansinstitut ska kollapsa. Reportern, Andreas Cervenka, undrar om det inte vore bättre att rycka bort snuttefilten från finansbranschen. Jag är inte tillräckligt påläst för att ha en åsikt om hurvida han har rätt, men bilden som avslutar artikeln kommer jag att bära med mig under åtminstone hela den här svinkalla dagen:

Att rycka undan en napp från ett barn leder till stök och bråk på kort sikt och kan vara nog så obehagligt. Men inte lika jobbigt som att knuffa runt en barnvagn med en vuxen bankman i kritstrecksrandig kostym.

Tidningarna spottar ur sig appar-snart går de att läsa också

Svenska dagstidningar har de senaste dagarna hetsat varandra i tävlingen först ut med en appversion. Expressen var först med sin appversion av Extra, sedan kom också en nyhetsapp. övriga Bonniertidningar följer tätt efter, liksom Svenska Dagbladet. Distributionen har dock ett uppenbart problem. Än finns ipaden inte att köpa i Sverige. Den ska vara på väg och enligt IDG och  Svenska Dagbladet är det oklart när den kommer och vad den kommer att kosta. Den som vill se vad svenska tidningar gör av den här nya publiceringsplattformen får alltså ge sig till tåls en stund till.

Varnade revisorer får lönelyft

Svenska Dagbladet fortsätter sin granskning av revisorerna. I dagens artikel granskas de revisorer som fällts i Revisorsnämnden. Enligt Svd har flertalet av de tio varnade revisorerna fått höjd lön efter varningen. De revisorer som granskats arbetar på någon av de fyra stora byråerna KPMG, Deloitte, Ernst & Young samt PWC. Det visar sig även att det finns täta band mellan den granskande nämnden och de fyra stora, något som i artikeln antyds kunna påverka nämndens arbete. I papperstidningen finns grafik med korta utdrag ur Revisorsnämndens eller Kammarrättens utlåtanden. Saknar dock mer information om vad de varnade revisorerna har gjort för att förtjäna varningen.

Än så länge har Svd:s granskning fokuserat på revisorernas löner. Kanske kommer kommande artiklar att ta upp vad slarviga revisorer med hundratals uppdrag betyder för möjligheten att bedriva brottslig verksamhet i aktiebolagsform. Sedan 1999 har revisorerna skyldighet att anmäla om de misstänker att det förekommer ekonomisk brottslighet. Hur ofta sker det?

 

Uppdaterad: Redaktionschefen twittrar att morgondagens del är en tyngsta hittills.

SvD granskar revisorerna

Svenska Dagbladets Näringsliv framstår allt tydligare som den piggaste av dagstidningarnas ekonomiredaktioner. Nu senast med en granskning av den underbevakade revisorsbranschen, där en revisor kan sitta på drygt 500 uppdrag. Min första kontakt med fenomenet revisorernas många uppdrag var när jag skrev om de så kallade annonsskojarna. När jag kollade upp revisorn för ett av bolagen hade han ett par hundra uppdrag. Han hade givetvis inte en aning om att det här bolaget var bluffmakare, men skulle genast avsäga sig uppdraget.

SvD efterlyser tips från läsarna inför den fortsatta granskningen.