De introverta slår tillbaka

Jag stoppade kontokortet i läsaren och slog in koden. Expediten, en ung kvinna, lade in bokmärket mellan boksidorna.
”Den ska vara bra, har jag hört”, sa hon.
”Ja, nu slår vi tillbaka”.
Kvinnan slog knytnäven i den andra handens handflata och vi log mot varandra i samförstånd.
Boken som jag nu lade ner i min ryggsäck hade titeln ”Quiet, The power of the introverts in a world that can’t stop talking.” Jag befann mig på Centralstationen i Stockholm, på väg hem efter ett möte med en redaktör. Jag hade tillbringat natten hos en god vän, det var lördag och på Blå tåget rådde det slags stillhet som bara kan uppstå i en gammal tågvagn bland breda, tomma säten. Jag tog fram boken och sjönk ner i sätet.

Quiet är skriven av Susan Cain, en amerikansk affärsjurist och introvert. På sitt TED-talk, som när det här skrivs har visats 3,7 miljoner gånger, berättar hon att innan förlaget gick med på att publicera boken fick hon försäkra dem att hon inte bara kunde utan skulle prata offentligt om sin bok. Introverta kan nämligen göra det också, även om de helst låter bli. Susan Cain berättade om ett läger hon skulle åka på när hon var nio år. Hon var uppväxt i en familj där det var naturligt att läsa tillsammans, under tystnad, och trodde att det var så samvaron på lägret skulle se ut. Hon packade sin väska med böcker och reste. Snart fick hon veta att de många böckerna, och hennes vilja att sitta tyst och läsa, betraktades som något suspekt, för att inte säga oroväckande.

Susan Cain beskriver hur den extroverta människan tog över som ideal någon gång runt sekelskiftet. Det förra sekelskiftet. Tidigare hade självhjälpsböcker huvudsakligen handlat om människans karaktär och hur den kunde förbättras. Nu började böckerna lyfta fram personligheten som någonting som kunde erövras och utvecklas. Sedan dess har utvecklingen skruvats ett varv till och personligheten har blivit ett varumärke. Men nu är det alltså dags för de introverta, de som levererar mer än de pratar, att slå tillbaka.

Annonser

Västtrafik och biljettpriserna

Idag skriver GP om Västtrafiks framtida biljettpriser. Rubriken är: Ny prischock på kollektivtrafiken. Texten handlar om de prishöjningar som är att vänta på grund av ökade kostnader och målet att kraftigt öka antalet resenärer. En av dem som intervjuas är Mimmi von Troil (M), vice ordförande i Västtrafiks styrelse. Hon anser att resenärerna bör betala mer än de gör idag, alltså att den så kallade självfinansieringsgraden ska öka. Argumentet för att resenärerna ska stå för en större del av notan är att den som inte tar del av tjänsten kollektivtrafik inte heller ska behöva betala för den. Alltså, den som väljer att ta bilen ska inte betala för spårvagn, buss och tåg. Men visst får också bilister och andra som inte åker kollektivt ta del av det kollektiva resandets fördelar. Det står i Västtrafiks årsredovisning. Under rubriken Förvandla berättar företaget vad bilisterna och alla andra medborgare tjänar på att andra åker kollektivt. Posterna Säkrare resor, Bättre luft, Färre p-platser, Bättre hälsa och Mindre slitage på vägarna uppgår sammanlagt till 4,5 miljarder kronor (Västtrafik årsredovisning 2011 sid 12).

Samhällets kostnader minskar alltså, enligt Västtrafiks uträkningar, med 4,5 miljarder om året tack vare kollektivtrafiken i Västsverige. Ägartillskottet för 2011, alltså den summa som skattebetalarna bidrog med, uppgick till 2,8 miljarder kronor.

Vinsten för samhället för 2011 blev med andra ord 1,6 miljarder kronor. Om man får tro Västtrafiks egna siffror. Biljettintäkterna på 2,4 miljarder ökade vinsten till 4 miljarder kronor.

När företrädare för Västtrafik argumenterar för höjda biljettpriser talar de emot sina egna siffror. Eller som företaget skriver i årsredovisningen (ägartillskottet på 2,5 mdr är från 2010):

Drygt 2,5 miljarder kronor i form av ägartillskott gav 4,5 miljarder kronor i nytta för samhället. Det betyder att varje krona som samhället satsade på Västtrafik 2011 gav 1,75 kronor tillbaka. Detta är en markant ökning jämfört med föregående år och den beror på att resandet ökade kraftigt 2011.

Om Västtrafik trodde på sina siffror borde de argumentera för kraftigt sänkta biljettpriser. Inte tvärtom.

Hovrätten kommunicerar

Lite snömos så här i vinterkylan. Så här stringent beskriver Hovrätten för västra Sverige sitt kvalitetsarbete:

Den interna och externa dialogen om kvalitet är grunden för hovrättens kvalitetsarbete. Genom denna dialog föreslås vilka kvalitetsområden som bör prioriteras och vilka uppgifter som bör lösas under året som kommer. I den interna och externa dialogen lämnas också förslag till konkreta åtgärder för uppgifterna och åstadkomma en högre kvalitet i hovrättens verksamhet. Varje år beslutas några gemensamma uppgifter som ska lösas för att uppnå högre kvalitet i hovrättens verksamhet. För varje uppgift beslutas ett antal deluppgifter som ska lösas för att kunna lösa den för hovrätten gemensamma uppgiften. Det följs upp att uppgifterna löses och resultatet av vidtagna åtgärder utvärderas också inom ramen för den interna och externa dialogen mellan hovrättens medarbetare och brukare/intressenter.

Lögner

”Pappa, varför ljuger vuxna?”

”Det gör vi väl inte?”

”Jo, det sa de på radion. Och så har jag läst det i tidningen”.

”Okej, det händer väl.”

”Men varför?”

”Tja, till exempel … säg att du vill vara kompis med Sigge för han är väldigt rik och om du är kompis med honom kan du få en massa fina saker. Men samtidigt är Sigge dum, han bestämmer till exempel att inga flickor får använda skolans cyklar eller vara med och rösta om vilka som ska bestämma. Och så slår han dem som inte tycker som honom.”

”Då är jag inte kompis med Sigge mer.”

”Men du vill väl ha de fina sakerna?”

”Inte av Sigge. Han är dum.”

”Men Sigge ger dig mycket pengar också, pengar som du kan ge till dina kompisar.”

”Och då kommer mina kompisar att tycka om mig.”

”Se där, du börjar redan tänka som en vuxen. Problemet är att dina kompisar inte är så förtjusta i det som Sigge gör. De tycker faktiskt att han är en diktator.”

”Vad är en diktator?”

”Det är någon som bestämmer över alla. På ett dumt sätt.”

”Är Sigge en diktator?”

”Ja, absolut. Men det kan du inte säga. Du får aldrig ta det ordet i din mun när du pratar om Sigge.”

”För då vill Sigge inte vara min kompis längre?”

”Precis. En sak till. Anledningen till att Sigge ger dig pengar är att du är väldigt bra på att göra vapen, och Sigge behöver ju vapen för att slå de som inte tycker som honom.”

”Men jag vill inte göra vapen.”

”Fast Sigge vill ha vapen, och han har pengar, pengar som han kan ge dig och som du kan ge dina kompisar. Och det är dina kompisar som har bestämt att du ska få vara med i elevrådet. Du tycker ju om att vara med i elevrådet, eller hur?”

”Det är jättekul!”

”Dessutom är det inte du som står för själva tillverkningen av vapnen, det låter du din lillebrorsa göra.”

”Okej.”

”Så, vad säger du då om någon av dina kompisar frågar om du gör vapen till Sigge?”

”Jag säger att jag inte gör det.”

”Men om din kompis säger att han vet att din lillbrorsa gör Sigges vapen?”

”Jag säger att jag inte kan rå för vad brorsan gör.”

”Sigge skulle vara stolt över dig.”

Att skydda från insyn

Du sitter på tåget. Du är tvungen att ta en titt på det där upplägget för grävjobbet som du ska presentera för redaktören. Grävjobbet handlar om ett stort telekombolag. På sätet bredvid sitter en man och läser en rapport, du förstår av rubriken att han har en hög position på … just det, Det stora telekombolaget.

Nej, scenariot är väl inte så sannolikt. Men ibland vill man inte att någon ska kunna se vad som finns på skärmen. Oavsett om det handlar om känsliga siffror, grävupplägg eller privata bilder. Själv sitter jag ofta och skriver på tåget och vissa scener är inte så lätta att beskriva när någon sitter bredvid och kikar över axeln. Det är då man behöver ett integritetsskydd. Skyddet består av en tjock plastfilm som klistras fast på skärmen. En sida är guldfärgad, den andra svart. Att titta på skärmen rakt framifrån går alldeles utmärkt. Den som försöker titta på skärmen från sidan ser bara svart, eller guld om man föredrar det.

Jag har använt skyddet i en vecka nu. Datorn är en Macbook pro 13 tum och jag låter skyddet vara på hela tiden, alltså även när skärmen är nedfälld. Själva insynsskyddet fungerar bra och jag kan ta fram datorn och skriva en sida på romanen även om det är trångt på tåget. Men det finns nackdelar. Dels blir plastfilmen snabbare smutsig. Dels bildas luftbubblor när skärmen fälls ihop. Det verkar som om luftbubblorna blir färre med tiden och de försvinner om man lossar filmen i överkant och drar loss den lite och fäster den igen. Problemet är att limmet blir svagare, men det lär dröja innan det blir så svagt att plasten lossnar helt. Det följer även med extra klisterremsor och när de tar slut kan man beställa nya från tillverkaren utan kostnad.

Så här ser det ut på kontoret, där jag kopplar datorn till en extern skärm. Den stora skärmen saknar integritetsskydd.

De opublicerade

Jag minns känslan av tillfredsställelse när jag för första gången avslutade en bok. Det måste vara samma slags känsla som när man passerar mållinjen efter ett maratonlopp och äntligen får lägga sig ner. Tillfredsställelsen kom sig inte bara av att ha nått ett slut, den sprang även ur vetskapen om att ha färdigställt någonting som tagit väldigt lång tid att bygga. Men det tog inte lång stund innan jag reste mig, borstade kolstybben från låren, tog en titt på boken och kasserade nästan allt. Allt som återstod var ett par kapitel. Sedan var det bara att börja om.

Jag vet inte hur många karaktärer som strök med i den där slakten, eller i den förra, när jag hade skrivit ett hundratal sidor och raderade allt. Sammanlagt måste de ha varit något dussin personer som aldrig fick liv någon annan stans än i mitt eget huvud. Lägg till de böcker som jag sedan skrev men aldrig publicerade och jag måste ha avlivat ett femtiotal människor i varierande åldrar. Säkert också en och annan hund.

De opublicerade romanfigurerna måste räknas i hundratusental. De har en egen kyrkogård långt bak i författarnas minnesbankar. En och annan kanske är sörjd, åtminstone av sin skapare, men de flesta ligger nog där utan att ge upphov till någon större saknad. Fast innan de lagts under jord har de åtminstone gjort något slags intryck, kanske till och med knuffat sin skapare i en ny riktning.

Mediekritik i Filter

I nya numret av Filter finns ett reportage av Madelene Engstrand Andersson om debatten kring Donald Boströms artikel om israelisk organstöld. Artikeln publicerades på Aftonbladets kultursida i augusti 2009 och orsakade en hetsig debatt. Donald Boström anklagades bland annat för att vara antisemit. Historien visar hur slarviga formuleringar (av Boström) och ett upphetsat debattklimat kan tränga undan den verkliga frågan: Vad är sant?

Torsdag 22 november är det premiär för Filters Framtidsklubben på Pustervik i Göteborg. Donald Boström kommer dit för att tillsammans med Mattias Göransson diskutera journalistik och sanning.
Uppdaterat: Oisín Cantwell skriver på Aftonbladet Kultur att tidningen nu har fått upprättelse. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättar för Dagens Media om drevet som gick.

Få granskar media

I mitt excelark över nominerade och vinnande bidrag till guldspaden finns sammanlagt 233 grävande reportage. En av kolumnerna heter Granskad huvudman. Där anger jag om grävjobbet hamnar under någon av kategorierna Offentlig, Näringsliv, Enskild person, Förening, Religion eller Samhälle. Det här är de största kategorierna. Det finns andra, knappt förekommande, vilket tyder på att de är undergranskade. En av dem är kategorin Media. Endast två av de 233 reportagen granskar media. Ett, från 1999, har rubriken Aftonbladets förlorade heder och publicerades i ETC. Bidraget vann en guldspade. Skribenten var Dan Josefsson. Det andra reportaget har rubriken Drevet på Kungsgatan och publicerades i Uppdrag Granskning 2007. Reportaget var gjort av Johan Zachrisson Winberg och Mårten Svanberg. Reportaget fick inte en guldspade.

Det är faktiskt fler reportage som granskar medborgarna än som granskar medierna själva. I åtminstone tre av grävjobben står medborgarna i centrum. ”Bjästa: Den andra våldtäkten”, publicerat i Uppdrag Granskning 2010. ”Barns lättköpta fylla”, om langning, publicerat i Helsingborgs Dagblad 2006. ”Bidragsfusk”, om bidragsfuskande medborgare, publicerat i Uppdrag Granskning 2005.

Av de 233 reportagen och böckerna har 130 granskat ett offentligt organ, oftast en kommun. 60 har granskat näringslivet. Om man räknar Jan Guillou och Liza Marklund, vilka är föremål för varsin granskning, till kategorin Media så ökar den till hela fyra grävjobb. Det är knappt två procent.

Det borde finnas mer än så att berätta från medievärlden.

Visserligen gör Medierna i P1 ett stundtals briljant arbete i sin mediegranskning. Men programmet har en halvtimme i veckan och har varken de stora tidningarnas eller tv:s genomslagskraft. För sju år sedan lade SVT ner sitt mediegranskande program Mediemagasinet. Programmet genomförde bland annat en omtalad granskning av Uppdrag Granskning, vilket fick Sveriges största grävredaktion att kraftigt minska reportermakten och öka faktakontrollen, något som har ökat kvaliteten. Idag är dåvarande SVT-chefen Christina Jutterström kritisk till beslutet att lägga ner Mediemagasinet, och det talas om ett nytt mediegranskande program. Igår arrangerades ett seminarium på Stiftelsen institutet för mediestudier (Simo) med rubriken Vem granskar granskarna? Där välkomnade SVT:s programdirektör Jan Axelsson förslag på mediegranskande program. Förslag kan skickas till programbeställaren Helena Olsson.

Min lista på 233 grävjobb är inte representativ för alla grävjobb, utan kan egentligen bara säga något om de som har nominerats de senaste åtta åren och belönats med guldspade de senaste 20 åren, men jag tror inte att en lista över mediegranskande jobb skulle bli så mycket längre. Och hur ofta följer dagstidningarna upp de jobb som Medierna gräver fram?

Är det någon som känner till något exempel där en redaktion granskat medierna, tipsa gärna i kommentarfältet.

Guldspaden in excelsium

I maj 2007 låg Gulli Johansson, 75 år, för döden. I nästan elva år hade hon betraktats som gravt senil och långsamt tynat bort. Sjukhuset ringde hennes anhöriga som kom och tog farväl.

Ett par dagar senare satte sig Gulli upp i sängen och sa att hon ville stiga upp. Det var den första begripliga meningen hon hade sagt på elva år. Gulli Johansson hade aldrig varit senil. Hennes tillstånd berodde istället på felaktig medicinering. När hon var på väg att dö sattes medicinerna ut, och då klarnade det.

Historien om Gulli Johansson berättades i Uppdrag Granskning 24 september 2008, och är ett av de mest gripande av de reportage som har nominerats till Guldspaden. Någon guldspade blev det dock inte.

Åren 2004-2011 har 175 grävjobb nominerats till Guldspaden. Härom dagen började jag lägga in bidragen i ett exceldokument. Med tanke på de gigabyte av excelark som de nominerade grävarna har tagit fram så är det inte mer än rätt att någon lägger in grävarna själva. Startåret 2004 är valt eftersom det är det första året då Föreningen grävande journalister på sin hemsida redovisar både vinnare och nominerade. Från 2004 är också redaktionerna inom etermedia konstanta.

Nå, vem har varit mest framgångsrik, mätt i nomineringar och guldspadar? Jag kommer till det. Först ett par rader om kön och redaktioner.

66 av de nominerade grävjobben har utförts av en ensam reporter. 35 procent är kvinnor. Av de 23 ensamvargar som vunnit en guldspade är 43 procent kvinnor. Så här kan en tolkning av siffrorna se ut: Ju hårdare krav, desto framgångsrikare är kvinnorna. Samtidigt: av de sex reportrar som har flest nomineringar och guldspadar är två kvinnor. En av dem toppar listan över antalet nomineringar (nej, namnet är ingen överraskning).

Inom etermedia dominerar public service med stor självklarhet. Kategorin riks-tv är, åtminstone sett till antalet nomineringar, Uppdrags Gransknings härad. Redaktionen har lyckats få 15 program nominerade, men bara tre har fått en guldspade. Då har Dokument inifrån fått en bättre utdelning med sina fem nomineringar och fyra guldspadar. För riksradio råder samma relation mellan Ekot och Kaliber, där Ekots grävgrupp fått sju spadar på elva nomineringar medan Kaliber skrapat ihop två spadar på elva nomineringar. När det gäller lokal-tv är Västnytt i en klass för sig med fem guldspadar på sju nomineringar.

Tabell 1. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klasserna Riks-tv och Riksradio. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Till skillnad från etermedierna har redaktionerna i klassen Större dagstidning sett likadana ut sedan urminnes tider. Här kan vi alltså göra en jämförelse tillbaka till 1991. Också här finns en dominant. Minstingen i sällskapet, Sydsvenskan, är vassast med tolv nomineringar och fem spadar. Det kan vara intressant att notera att av Expressens tre guldspadar är två resultatet av en granskning av en enskild person, Maria Borelius 2006 och Jan Guillou 2009. En av dem avgick. Värt att notera är också att tre av de reportrar som stod bakom tre av Göteborgs-Postens nominerade granskningar idag arbetar på Uppdrag Granskning.

Tabell 2. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade till guldspaden 2004-2011. Klassen Större dagstidning. Källa: Föreningen Grävande journalister.

Vad är det då grävarna har granskat? Av de 175 grävjobben har 89 riktats mot en kommun, en myndighet eller någon annan offentlig institution. Kommunerna ligger i topp med 16 granskningar. Därefter kommer Polisen (9), Arbetsförmedlingen (4) och Försvaret (4). Migrationsverket och Migrationsdomstolarna har tillsammans granskats fem gånger.

Näringslivet har granskats i 49 reportage och böcker. Stora, multinationella företag har varit föremål för fyra granskningar: Ikea (2), Saab och Ericsson. Tre av granskningarna handlade om mutor.

Enskilda personer har granskats tio gånger. Här finns två politiker, två författare, en sexbrottsling, två affärsmän och en föreläsare. Svenska kyrkan har granskats fyra gånger, islam en gång.

Så till den viktigaste frågan: Vem är bäst?

I topp ligger två reportrar med samma förmåga att bita sig fast och envetet tugga vidare tills endast smulor är kvar. Därefter dissekerar de smulorna för att se om de kan innehålla något av intresse. Om bildspråket ursäktas. 2008 vann de en guldspade för ett gemensamt gräv om förhållandena på svenska häkten. Visst heter de Anna Jaktén och Bo-Göran Bodin. Anna Jaktén har varit ensam reporter vid tre nomineringar och en guldspade. Bo-Göran Bodin har varit ensam vid två tillfällen, båda resulterade i en spade. Det är inte en särskilt vågad gissning att Bodins reportage om Saudiaffären kommer att bygga på åtminstone en av staplarna i diagrammet nedan. Den enda reporter på topplistan som inte arbetar på public service är Jens Mikkelssen på Sydsvenskan.

Den blå stapeln anger alltså hur många nomineringar reportern har fått. Den röda talar om hur många av dessa nomineringar som har lett till en guldspade.

Tabell 3. Vinnare av guldspaden 2004-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Om man även räknar de guldspadar som har delats ut 1991-2003 kliver de gamla rävarna fram. Hannes Råstam, Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson, parhästar i olika konstellationer, hamnar i topp i listan som ser ut så här:

Tabell 4. Vinnare av guldspaden 1991-2011. Nominerade 2004-2011. Källa: Föreningen Grävande Journalister.

Uppdaterat: Tabellerna är nu uppdaterade. De nomineringar som inte var med i förra versionen har lagts in. Vet du att någon av siffrorna i tabellerna är felaktiga, hör gärna av dig till mig via kommentarsfältet eller på mail: johan.frisk {at} reportageborsen.se.

 

Avslutningsvis: Varje vinnande grävjobb får en motivering av juryn. Texterna liknar ofta rena kärleksförklaringar, och så här ser det ut om man förvandlar dem till ett ordmoln. Motiveringarna sträcker sig från 1993 till 2011. Ordmolnet är rensat från vanliga ord som ”och”, ”men” och ”efter”.

Fusk med lönegaranti

Idag meddelade Göteborgs tingsrätt dom i den hittills största brottsutredningen kring fusk med lönegaranti. Lönegaranti är något som faller ut när ett bolag går i konkurs, de anställda får då en summa från staten baserad på lön och hur länge man har varit anställd. Problemet är att det länge har varit lätt att fuska. Någon, som gärna kallat sig arbetsledare, har tagit kontakt med konkursförvaltaren och talat om hur många som har varit anställda och lämnat över falska löneavier eller anställningsavtal. Sedan har pengarna betalats ut. Kontrollen har varit obefintlig.

I februari 2012 sände Uppdrag Granskning ett program om fusket med lönegarantin, med rubriken Bedragarnas bankomat. Programmet byggde på en egenhändigt framtagen databas, unik i sitt slag, över samtliga utbetalningar från januari 2005 till juni 2011. Här kan du läsa hur databasen skapades.

Huvudmannen i utredningen i Göteborg dömdes till fem års fängelse och sju års näringsförbud för grovt bedrägeri. Totalt dömdes 49 personer som solidariskt ska betala tillbaka 6,3 miljoner kronor. Uppgifterna om domen kommer från Göteborgs-Posten.