Ungdomsarbetslösheten – ett politiskt slagträ

Riksdagsvalet närmar sig. En av de frågor som kommer att debatteras är ungdomsarbetslösheten. Siffror och lösningar kommer att svingas från höger och vänster. En rimlig utgångspunkt för diskussionen borde vara att slå fast vad det är man talar om. För det finns inte en ungdomsarbetslöshet utan åtminstone fyra.

För ett år sedan fick jag i uppdrag av tidskriften Folkuniversitetet att reda ut det där med statistiken kring ungdomars arbetslöshet. Texten publicerades i nummer 3 2013. Där berättar jag bland annat att ungdomsarbetslöshetens storlek kan variera mellan 23,6 och 6,8 procent, beroende på hur man väljer att räkna. De flesta brukar välja den högre siffran. Vänstern för att kritisera regeringen, högern för att den är ett bra argument för att sänka de ungas ingångslöner. Förlorarna är de ungdomar som ideligen får höra att det där med arbete, det kan du glömma.

Uppdaterat: Ungdomsarbetslösheten i media:

Expressen skriver om ungdomsarbetslösheten som het fråga i kvällens debatt i Agenda.
Expressen skriver om Borgs och Löfvens bråk om ungdomsarbetslösheten.
Aftonbladet skriver om regeringens löfte om mer pengar för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Folkuniversitetet

Annonser

Världens smartaste band?

The Amygdaloids är ett band bildat av ett gäng amerikanska minnesforskare. Bandet är inte bara ett hobbyprojekt för att skaka loss hjärncellerna efter en dag i labbet, de använder också musiken för att förklara neurovetenskapens stora frågor. Till exempel rädsla och viljans frihet. I The New Yorkers majnummer finns ett reportage om hur forskarna arbetar med att radera rädslan från traumatiska minnen.

Stoner och Atwood

Jag läser två romaner parallellt, Stoner och Upp till ytan. Det är som en mental intervallträning. Margaret Atwoods Upp till ytan är skriven i presens, jag-form, i en prosa som i förordet beskrivs som slingrande och tvivlande. Det är full fart. John Williams Stoner går i vilsam, kontemplativ dåtid med enkla, oftast korta meningar. Utan tvekan har Stoner störst dragningskraft. Det är till den jag oftast söker mig när jag tar mig tid att läsa.

Stoner har för övrigt en fascinerande historia, ett levnadsöde som är få böcker förunnat. Den gavs ut i USA 1965, trycktes i 2000 exemplar och föll snart i glömska. Först i mitten av 2000-talet trycktes boken på nytt, och långsamt spred sig ryktet om denna enkla men starka berättelse. Idag röner den stora framgångar i flera länder. I Holland såldes förra året 200 000 exemplar. Svenska Dagbladet publicerade i maj en längre text om Stoners senkomna framgångar.

Också Upp till ytan har gjort avtryck i historien, då den betraktas som Atwoods internationella genombrott.

Fair Tax Mark i Filter

Den brittiske poeten Steve Pottinger skickade nyligen ett brev till ledningen för kaffekedjan Caffe Nero. Poeten hade surnat till över kedjans framgångsrika ambition att undvika skatt. I brevet skriver han att de där skattepengarna hade kommit till användning när hans pappa vårdades på sjukhus, eller i de skolor där hans syskonbarn går. Pottinger bifogade sitt lojalitetskort och avslutade brevet med orden:  ”I’ll be buing my coffee elsewhere”. Det här var inte första gången som Steve Pottinger reagerade över en kaffekedjas skattemoral. För två år sedan spred han via Youtube en poetisk protest mot Starbucks.

Steve Pottinger hade knappast reagerat mot de uteblivna skatterna om han inte hade kunnat läsa om de skattesmitande företagen i de brittiska tidningarna. Brittisk media har i allt högre utsträckning rapporterat om framför allt stora företags avancerade skatteupplägg, där vinsterna försvinner in i skatteparadis med låg eller ingen bolagsskatt. Att skattefrågan har intagit den mediala scenen beror till stor del på de envetna revisorerna bakom organisationen Tax Justice Network. TJN bildades för tio år sedan och har sedan dess bedrivit ett framgångsrikt opinionsarbete för att få politikerna att reagera mot storföretagens skatteupplägg. En av de största framgångarna var när det brittiska underhuset kallade Google, Amazon och Starbucks till förhör om företagens skattemoral. I februari 2014 tog TJN nästa steg, när organisationen lanserade den nya konsumentmärkningen Fair Tax Mark. Än så länge finns märkningen bara för brittiska företag, men tanken är att den precis som föregångaren Fairtrade ska bli global. Principen är enkel: De företag som betalar en rättvis skatt, och är transparenta, får använda märkningen. Att avgöra vilka företag det är blir svårare, och metoden är fortfarande under arbete.

I senaste numret av Filter skriver jag om skatteparadisen och Fair Tax Mark. Reportaget börjar på en till synes svensk kaffekedja.

Uppdatering: Det har smugit sig in ett fel i reportaget, ett s har blivit ett p. Det är när jag skriver om franchiserättigheterna för Starbucks i Sverige, som alltså finns hos SSP och inte hos SPP.

Fördjupningsmaterial:

1. Flera kommuner har försökt använda upphandlingsvillkor för att undvika företag med kopplingar till skatteparadis. Konkurrensverket har sagt nej. Beslut Konkurrensverket.

2. Förhören i brittiska underhuset. Protokoll.

3. Tax Justice Network har i rapporten The price of offshore revisited gjort en uppskattning av hur mycket pengar som göms undan i skatteparadis.

4. I februari 2014 publicerade American Economic Journal en artikel som granskade G20-ländernas arbete för att komma åt skatteparadisen. The End of Bank Secrecy? An Evaluation of the G20 Tax Haven Crackdown.

5. OECD har tagit fram ett förslag som ställer krav på multinationella företag att redovisa sina siffror uppdelade på de länder där de verkar, så kallad Country by country reporting. Förslaget diskuterades senast 19 maj på ett möte i Paris.

ICIJ skapar databas över skatteparadisen

Journalisten Gerard Lyle ägnade tre år åt att utreda ett omfattande bedrägeri i hemlandet Australien. Det handlade om företaget Firepower vars produkt, ett bränslepiller, utlovade sänkt bränsleförbrukning och minskade utsläpp. Tusentals gick på vad som visade sig vara en bluff, miljontals andelar såldes och Firepower blev på kort tid Australiens största idrottssponsor. Gerard Lyles undersökning ledde honom bland annat till olika skatteparadis.

Ett resultat av Gerard Lyles arbete var en hårddisk som en dag damp ner i brevlådan. Hårddisken var full med ostrukturerad information från skatteparadis runt om i världen. Gerard Lyle är  chef på organisationen ICIJ, The International Consortium of Investigative Journalists, vars nätverk av grävande journalister har använts för att bringa ordning i kaoset av datafiler.

I 15 månader har 112 journalister från 58 länder analyserat de 2,5 miljoner filer som fanns på hårddisken. Nu finns en del av materialet tillgängligt i en sökbar databas, kallad ICIJ Offshore Leaks Database.

Skattesmitarna

Mellan 21 och 32 biljoner dollar. Eller, uttryckt på svenska: 140-215 biljoner kronor. Det är så mycket som multinationella bolag beräknas undkomma i skatt genom smarta företagsstrukturer. Han som har gjort beräkningen, den enda som finns, sägs det, heter James S Henry, före detta konsult på McKinsey, nu grävande journalist. James S Henry var en av dem som intervjuades i den holländska dokumentär som Dokument Utifrån sände i söndags: En rundresa i skatteparadisen. I filmen visas hur huvudsakligen stora företag kan undvika skatt genom att placera koncernens bolag på rätt platser och slussa vinsterna till länder med låg eller så gott som ingen skatt. Allt sker helt lagligt, något som har retat upp politikerna i flera länder, däribland Storbritannien. En av filmens mer underhållande sekvenser är när representanter för de multinationella bolagen Google, Amazon och Starbucks blir utfrågade inför ett av parlamentets utskott. Där blir de uppläxade som skolpojkar inför rektorn. Mannen från Starbucks får frågan varför de överhuvud taget är kvar i England, när verksamheten går med förlust år efter år, något som har pågått i drygt tio år. När han försöker sig på ett svar blir han utskrattad av parlamentarikerna.

Svaret, som både Starbucks och politikerna känner till, är att den förlust som Starbucks engelska bolag redovisar bara finns på papperet. Metoden att slussa vinster till skattemässigt mer fördelaktiga platser på Jorden kallas Profit shifting, och har uppmärksammats på flera håll än i England. I höstas inledde Tyskland och England ett samarbete för att förhindra de multinationella bolagens skatteflykt. En månad senare, i december, förklarade EU-kommissionen krig mot skatteflykten och uppmanade sina medlemsländer att vidta åtgärder. Till och med i Holland, ett av de länder som pekas ut som en viktig kugge i flera upplägg, bland annat det som kallas dutch sandwich, har politikerna börjat agera för att få bort stämpeln som svart skattefår i EU-familjen. I januari var landets skattesystem uppe till debatt i parlamentet, och i maj gav sig parlamentsledamoten Arnold Merkies (SP) ut på en busstur till de företag som hjälper till med avancerade skatteupplägg. I somras ställde G20-ländernas finansministrar sig bakom ambitionen att komma tillrätta med skatteflykten. Organisationen har också gett OECD i uppdrag att ta fram en utredning och en så kallad Action plan för att se vad som kan göras för att hindra storföretagens profit shifting.

För övrigt uppgick hela Sveriges BNP 2012 till 3,5 biljoner kronor.

OECD-rapporterna:

Adressing Base Erosion and Profit shifting

Action Plan on Base Erosion and Profit Shifting

Självinsikt

Den välrenommerade amerikanska tidskriften The Atlantic publicerar idag en intressant artikel om anställda på lågpriskedjor. Det handlar om butiksbiträden vars låga löner gör att de hamnar under fattigdomsstrecket. Fast artikelns vinkel är att de kedjor som gör tvärtom, alltså betalar sina anställda hyggliga löner, är mer framgångsrika. ”… these companies have all found that the act of valuing workers can pay off in the form of increased sales and productivity. Bättre betalda anställda ger högre kvalitet. Redaktörerna på tidskriften har dock en helt annan syn på sambandet mellan betalning och kvalitet, då de betalar sina frilansskribenter från 100 dollar ner till 0 dollar. Frilansjournalisten Nate Thayer redogör på sin blogg för sin kontakt med en av redaktörerna.

Att gå i tid

Den senaste tiden har jag vid flera tillfällen råkat ut för följande: Tåget kommer in ett par minuter sent till Floda station. Bussen, vars avgång är anpassad efter tågtidtabellen, står vid stationen. Men när tåget bromsar in vid stationen går bussen. Den är då så gott som tom.

Tyvärr är själva tankesättet, att stelbenta regler och statistikfixering går före kundnytta, inte något undantag. I morse när tåget skulle åka från Aspen var en eller flera passagerare sena och sprang för att hinna med. En medmänniska höll upp dörren för att tåget inte skulle gå. Tågvärden utbrast då, alltmer högljutt: ”Avgång! TAG PLATS!” GÅ PÅ TÅGET!”. När dörrarna gått igen och tåget (efter den handfull sekunder incidenten tagit) åter var på väg, fick vi passagerare en uppläxning via högtalarna om svårigheten att hålla tidtabellen när någon håller upp dörrarna.

Visst ska bussar och tåg gå i tid. Men jag tror att det är få resenärer som beklagar sig över de sekunder eller minuter det skulle ta att vänta in den som av någon anledning blivit sen.

Den som är intresserad av trixande med förseningsstatistik kan lyssna på söndagens Kaliber. Den knastertorra rubriken ”Statistik för försenade tåg tolkas felaktigt” rymmer lysande journalistik.

De introverta slår tillbaka

Jag stoppade kontokortet i läsaren och slog in koden. Expediten, en ung kvinna, lade in bokmärket mellan boksidorna.
”Den ska vara bra, har jag hört”, sa hon.
”Ja, nu slår vi tillbaka”.
Kvinnan slog knytnäven i den andra handens handflata och vi log mot varandra i samförstånd.
Boken som jag nu lade ner i min ryggsäck hade titeln ”Quiet, The power of the introverts in a world that can’t stop talking.” Jag befann mig på Centralstationen i Stockholm, på väg hem efter ett möte med en redaktör. Jag hade tillbringat natten hos en god vän, det var lördag och på Blå tåget rådde det slags stillhet som bara kan uppstå i en gammal tågvagn bland breda, tomma säten. Jag tog fram boken och sjönk ner i sätet.

Quiet är skriven av Susan Cain, en amerikansk affärsjurist och introvert. På sitt TED-talk, som när det här skrivs har visats 3,7 miljoner gånger, berättar hon att innan förlaget gick med på att publicera boken fick hon försäkra dem att hon inte bara kunde utan skulle prata offentligt om sin bok. Introverta kan nämligen göra det också, även om de helst låter bli. Susan Cain berättade om ett läger hon skulle åka på när hon var nio år. Hon var uppväxt i en familj där det var naturligt att läsa tillsammans, under tystnad, och trodde att det var så samvaron på lägret skulle se ut. Hon packade sin väska med böcker och reste. Snart fick hon veta att de många böckerna, och hennes vilja att sitta tyst och läsa, betraktades som något suspekt, för att inte säga oroväckande.

Susan Cain beskriver hur den extroverta människan tog över som ideal någon gång runt sekelskiftet. Det förra sekelskiftet. Tidigare hade självhjälpsböcker huvudsakligen handlat om människans karaktär och hur den kunde förbättras. Nu började böckerna lyfta fram personligheten som någonting som kunde erövras och utvecklas. Sedan dess har utvecklingen skruvats ett varv till och personligheten har blivit ett varumärke. Men nu är det alltså dags för de introverta, de som levererar mer än de pratar, att slå tillbaka.

Västtrafik och biljettpriserna

Idag skriver GP om Västtrafiks framtida biljettpriser. Rubriken är: Ny prischock på kollektivtrafiken. Texten handlar om de prishöjningar som är att vänta på grund av ökade kostnader och målet att kraftigt öka antalet resenärer. En av dem som intervjuas är Mimmi von Troil (M), vice ordförande i Västtrafiks styrelse. Hon anser att resenärerna bör betala mer än de gör idag, alltså att den så kallade självfinansieringsgraden ska öka. Argumentet för att resenärerna ska stå för en större del av notan är att den som inte tar del av tjänsten kollektivtrafik inte heller ska behöva betala för den. Alltså, den som väljer att ta bilen ska inte betala för spårvagn, buss och tåg. Men visst får också bilister och andra som inte åker kollektivt ta del av det kollektiva resandets fördelar. Det står i Västtrafiks årsredovisning. Under rubriken Förvandla berättar företaget vad bilisterna och alla andra medborgare tjänar på att andra åker kollektivt. Posterna Säkrare resor, Bättre luft, Färre p-platser, Bättre hälsa och Mindre slitage på vägarna uppgår sammanlagt till 4,5 miljarder kronor (Västtrafik årsredovisning 2011 sid 12).

Samhällets kostnader minskar alltså, enligt Västtrafiks uträkningar, med 4,5 miljarder om året tack vare kollektivtrafiken i Västsverige. Ägartillskottet för 2011, alltså den summa som skattebetalarna bidrog med, uppgick till 2,8 miljarder kronor.

Vinsten för samhället för 2011 blev med andra ord 1,6 miljarder kronor. Om man får tro Västtrafiks egna siffror. Biljettintäkterna på 2,4 miljarder ökade vinsten till 4 miljarder kronor.

När företrädare för Västtrafik argumenterar för höjda biljettpriser talar de emot sina egna siffror. Eller som företaget skriver i årsredovisningen (ägartillskottet på 2,5 mdr är från 2010):

Drygt 2,5 miljarder kronor i form av ägartillskott gav 4,5 miljarder kronor i nytta för samhället. Det betyder att varje krona som samhället satsade på Västtrafik 2011 gav 1,75 kronor tillbaka. Detta är en markant ökning jämfört med föregående år och den beror på att resandet ökade kraftigt 2011.

Om Västtrafik trodde på sina siffror borde de argumentera för kraftigt sänkta biljettpriser. Inte tvärtom.