GPS som journalistiskt verktyg

Möjligheten att spåra via gps har funnits länge men det är först nu som den har börjat användas som journalistiskt verktyg. Först ut var National Geographics nybildade utredningsenhet, en grupp som har skapats för att undersöka kriminalitet mot djur. I tidningens senaste nummer berättar enhetens ledare, Bryan Christy, hur de lät tillverka en falsk elefantbete som de försåg med en dold gps-sändare. Syftet var att spåra betens väg från tjuvjägare till konsument. Spårningen pågår fortfarande.

Möjligen lät sig tidningen inspireras av Greenpeace som i slutet av förra året placerade nio sändare på lastbilar som transporterade olagligt fällda timmerstockar från Amazonas regnskogar. Informationen från Greenpeace hjälpte polisen att slå till mot skogskövlarna. Men inspirationen kan lika gärna ha kommit från gruppen kränkta män, som verkar ha tagit till sig metoden. Enligt en artikel i Svd visade en amerikansk undersökning att 85 procent av landets kvinnojourer arbetade med brottsoffer som hade blivit lokaliserade med gps-sändare. Artikeln berättar även om ett svenskt fall.

I augusti utförde SVT Örebro ett experiment som ingick i en granskning av cykelstölder i Örebro (staden är mer drabbad än övriga landet). Redaktionen placerade ut två cyklar i ett cykelställ vid stationen, en ny, en av äldre modell. GPS-sändarna var monterade i baklyktan. Den nya cykeln stals efter 48 timmar. Oturligt nog befann sig gps-sändaren just då på laddning på redaktionen. Den äldre cykeln stals aldrig.

Danskt reportage om skattekonsulter

Hösten 2008 gjorde jag och Lars Truedson ett reportage för Kaliber om skattekonsulter. En påhittad person, leksakstillverkaren Per Andersson, ringde till konsulterna och frågade efter råd. Flera av dem erbjöd skatteupplägg som innebar att Per skulle öppna bolag i något skatteparadis och hämta hem pengarna genom ett anonymt bankomatkort eller som kontanter. ”Det är inga problems”, som en av konsulterna sa. Men konsulternas olagliga rådgivning var bara en del av problemet, en annan var Skatteverkets ovilja att göra en så kallad tredje mans revision på konsulterna, och på så sätt komma åt hela konsultens kundstock på en gång, jämfört med att vänta på ”impulser” på att enskilda skattebetalare har fört hem pengar från ett suspekt land.

I går visade Uppdrag Granskning ett danskt program med ett liknande, men mer ambitiöst upplägg. Reportern från Danmarks Radio utger sig för att vara en företagare som har tillverkat en app för mobiltelefoner och surfplattor. Nu har han blivit erbjuden fyra miljoner kronor för appen. Han monterar den dolda kameran och börjar besöka rådgivarna.

Offentlighetens pris

På valdagen, medan samtliga medier var upptagna med valanalyser, hackade någon sig in i databasen Piscatus. På Piscatus kan den som har ett abonnemang söka efter domar och andra offentliga handlingar. Tjänsten riktar sig huvudsakligen till journalister och jurister, liksom de flesta andra liknande tjänster. Hackaren kom över Piscatus kundregister och la ut en lista med kundernas e-postadresser på Flashback där tråden snart vävde konspirationsteorier kring avslöjandet att Piscatus har journalister som kunder.

Att Piscatus och liknande tjänster begränsar vilka som är kunder beror på att den information som kan sökas är känslig. Både jurister och journalister har etiska regler att följa. Visserligen är all information offentlig, och den som är intresserad kan själv gå till myndigheterna och begära ut den, men när allting finns en knapptryckning bort försvinner den tröghet som gör att de flesta ändå låter bli att kolla upp grannens skolbetyg eller eventuella brottslighet.

När Lexbase dök upp på scenen ställdes allting på ända. Nu fick vem som helst tillgång till tingsrätternas domar och uppmanades dessutom att med hjälp av en kartfunktion kolla upp sina grannar. Debatten blev hätsk, webbhotellet slängde ut sin kontroversiella kund och Lexbase stängde ner i ett par månader. Hittills har Lexbase bara innehållit domar, men nu planerar tjänsten att utöka med dokument från andra myndigheter. Frågan är om vi är redo för en värld där den information som myndigheterna har om oss bara är en knapptryckning bort.

I senaste numret av Filter har jag skrivit ett reportage om offentlighetsprincipens resa in i den digitala världen. Texten kan läsas här.

Skärmavbild 2014-09-23 kl. 12.21.54

Ungdomsarbetslösheten – ett politiskt slagträ

Riksdagsvalet närmar sig. En av de frågor som kommer att debatteras är ungdomsarbetslösheten. Siffror och lösningar kommer att svingas från höger och vänster. En rimlig utgångspunkt för diskussionen borde vara att slå fast vad det är man talar om. För det finns inte en ungdomsarbetslöshet utan åtminstone fyra.

För ett år sedan fick jag i uppdrag av tidskriften Folkuniversitetet att reda ut det där med statistiken kring ungdomars arbetslöshet. Texten publicerades i nummer 3 2013. Där berättar jag bland annat att ungdomsarbetslöshetens storlek kan variera mellan 23,6 och 6,8 procent, beroende på hur man väljer att räkna. De flesta brukar välja den högre siffran. Vänstern för att kritisera regeringen, högern för att den är ett bra argument för att sänka de ungas ingångslöner. Förlorarna är de ungdomar som ideligen får höra att det där med arbete, det kan du glömma.

Uppdaterat: Ungdomsarbetslösheten i media:

Expressen skriver om ungdomsarbetslösheten som het fråga i kvällens debatt i Agenda.
Expressen skriver om Borgs och Löfvens bråk om ungdomsarbetslösheten.
Aftonbladet skriver om regeringens löfte om mer pengar för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Folkuniversitetet

Världens smartaste band?

The Amygdaloids är ett band bildat av ett gäng amerikanska minnesforskare. Bandet är inte bara ett hobbyprojekt för att skaka loss hjärncellerna efter en dag i labbet, de använder också musiken för att förklara neurovetenskapens stora frågor. Till exempel rädsla och viljans frihet. I The New Yorkers majnummer finns ett reportage om hur forskarna arbetar med att radera rädslan från traumatiska minnen.

Stoner och Atwood

Jag läser två romaner parallellt, Stoner och Upp till ytan. Det är som en mental intervallträning. Margaret Atwoods Upp till ytan är skriven i presens, jag-form, i en prosa som i förordet beskrivs som slingrande och tvivlande. Det är full fart. John Williams Stoner går i vilsam, kontemplativ dåtid med enkla, oftast korta meningar. Utan tvekan har Stoner störst dragningskraft. Det är till den jag oftast söker mig när jag tar mig tid att läsa.

Stoner har för övrigt en fascinerande historia, ett levnadsöde som är få böcker förunnat. Den gavs ut i USA 1965, trycktes i 2000 exemplar och föll snart i glömska. Först i mitten av 2000-talet trycktes boken på nytt, och långsamt spred sig ryktet om denna enkla men starka berättelse. Idag röner den stora framgångar i flera länder. I Holland såldes förra året 200 000 exemplar. Svenska Dagbladet publicerade i maj en längre text om Stoners senkomna framgångar.

Också Upp till ytan har gjort avtryck i historien, då den betraktas som Atwoods internationella genombrott.

Fair Tax Mark i Filter

Den brittiske poeten Steve Pottinger skickade nyligen ett brev till ledningen för kaffekedjan Caffe Nero. Poeten hade surnat till över kedjans framgångsrika ambition att undvika skatt. I brevet skriver han att de där skattepengarna hade kommit till användning när hans pappa vårdades på sjukhus, eller i de skolor där hans syskonbarn går. Pottinger bifogade sitt lojalitetskort och avslutade brevet med orden:  ”I’ll be buing my coffee elsewhere”. Det här var inte första gången som Steve Pottinger reagerade över en kaffekedjas skattemoral. För två år sedan spred han via Youtube en poetisk protest mot Starbucks.

Steve Pottinger hade knappast reagerat mot de uteblivna skatterna om han inte hade kunnat läsa om de skattesmitande företagen i de brittiska tidningarna. Brittisk media har i allt högre utsträckning rapporterat om framför allt stora företags avancerade skatteupplägg, där vinsterna försvinner in i skatteparadis med låg eller ingen bolagsskatt. Att skattefrågan har intagit den mediala scenen beror till stor del på de envetna revisorerna bakom organisationen Tax Justice Network. TJN bildades för tio år sedan och har sedan dess bedrivit ett framgångsrikt opinionsarbete för att få politikerna att reagera mot storföretagens skatteupplägg. En av de största framgångarna var när det brittiska underhuset kallade Google, Amazon och Starbucks till förhör om företagens skattemoral. I februari 2014 tog TJN nästa steg, när organisationen lanserade den nya konsumentmärkningen Fair Tax Mark. Än så länge finns märkningen bara för brittiska företag, men tanken är att den precis som föregångaren Fairtrade ska bli global. Principen är enkel: De företag som betalar en rättvis skatt, och är transparenta, får använda märkningen. Att avgöra vilka företag det är blir svårare, och metoden är fortfarande under arbete.

I senaste numret av Filter skriver jag om skatteparadisen och Fair Tax Mark. Reportaget börjar på en till synes svensk kaffekedja.

Uppdatering: Det har smugit sig in ett fel i reportaget, ett s har blivit ett p. Det är när jag skriver om franchiserättigheterna för Starbucks i Sverige, som alltså finns hos SSP och inte hos SPP.

Fördjupningsmaterial:

1. Flera kommuner har försökt använda upphandlingsvillkor för att undvika företag med kopplingar till skatteparadis. Konkurrensverket har sagt nej. Beslut Konkurrensverket.

2. Förhören i brittiska underhuset. Protokoll.

3. Tax Justice Network har i rapporten The price of offshore revisited gjort en uppskattning av hur mycket pengar som göms undan i skatteparadis.

4. I februari 2014 publicerade American Economic Journal en artikel som granskade G20-ländernas arbete för att komma åt skatteparadisen. The End of Bank Secrecy? An Evaluation of the G20 Tax Haven Crackdown.

5. OECD har tagit fram ett förslag som ställer krav på multinationella företag att redovisa sina siffror uppdelade på de länder där de verkar, så kallad Country by country reporting. Förslaget diskuterades senast 19 maj på ett möte i Paris.

ICIJ skapar databas över skatteparadisen

Journalisten Gerard Lyle ägnade tre år åt att utreda ett omfattande bedrägeri i hemlandet Australien. Det handlade om företaget Firepower vars produkt, ett bränslepiller, utlovade sänkt bränsleförbrukning och minskade utsläpp. Tusentals gick på vad som visade sig vara en bluff, miljontals andelar såldes och Firepower blev på kort tid Australiens största idrottssponsor. Gerard Lyles undersökning ledde honom bland annat till olika skatteparadis.

Ett resultat av Gerard Lyles arbete var en hårddisk som en dag damp ner i brevlådan. Hårddisken var full med ostrukturerad information från skatteparadis runt om i världen. Gerard Lyle är  chef på organisationen ICIJ, The International Consortium of Investigative Journalists, vars nätverk av grävande journalister har använts för att bringa ordning i kaoset av datafiler.

I 15 månader har 112 journalister från 58 länder analyserat de 2,5 miljoner filer som fanns på hårddisken. Nu finns en del av materialet tillgängligt i en sökbar databas, kallad ICIJ Offshore Leaks Database.

Skattesmitarna

Mellan 21 och 32 biljoner dollar. Eller, uttryckt på svenska: 140-215 biljoner kronor. Det är så mycket som multinationella bolag beräknas undkomma i skatt genom smarta företagsstrukturer. Han som har gjort beräkningen, den enda som finns, sägs det, heter James S Henry, före detta konsult på McKinsey, nu grävande journalist. James S Henry var en av dem som intervjuades i den holländska dokumentär som Dokument Utifrån sände i söndags: En rundresa i skatteparadisen. I filmen visas hur huvudsakligen stora företag kan undvika skatt genom att placera koncernens bolag på rätt platser och slussa vinsterna till länder med låg eller så gott som ingen skatt. Allt sker helt lagligt, något som har retat upp politikerna i flera länder, däribland Storbritannien. En av filmens mer underhållande sekvenser är när representanter för de multinationella bolagen Google, Amazon och Starbucks blir utfrågade inför ett av parlamentets utskott. Där blir de uppläxade som skolpojkar inför rektorn. Mannen från Starbucks får frågan varför de överhuvud taget är kvar i England, när verksamheten går med förlust år efter år, något som har pågått i drygt tio år. När han försöker sig på ett svar blir han utskrattad av parlamentarikerna.

Svaret, som både Starbucks och politikerna känner till, är att den förlust som Starbucks engelska bolag redovisar bara finns på papperet. Metoden att slussa vinster till skattemässigt mer fördelaktiga platser på Jorden kallas Profit shifting, och har uppmärksammats på flera håll än i England. I höstas inledde Tyskland och England ett samarbete för att förhindra de multinationella bolagens skatteflykt. En månad senare, i december, förklarade EU-kommissionen krig mot skatteflykten och uppmanade sina medlemsländer att vidta åtgärder. Till och med i Holland, ett av de länder som pekas ut som en viktig kugge i flera upplägg, bland annat det som kallas dutch sandwich, har politikerna börjat agera för att få bort stämpeln som svart skattefår i EU-familjen. I januari var landets skattesystem uppe till debatt i parlamentet, och i maj gav sig parlamentsledamoten Arnold Merkies (SP) ut på en busstur till de företag som hjälper till med avancerade skatteupplägg. I somras ställde G20-ländernas finansministrar sig bakom ambitionen att komma tillrätta med skatteflykten. Organisationen har också gett OECD i uppdrag att ta fram en utredning och en så kallad Action plan för att se vad som kan göras för att hindra storföretagens profit shifting.

För övrigt uppgick hela Sveriges BNP 2012 till 3,5 biljoner kronor.

OECD-rapporterna:

Adressing Base Erosion and Profit shifting

Action Plan on Base Erosion and Profit Shifting

Självinsikt

Den välrenommerade amerikanska tidskriften The Atlantic publicerar idag en intressant artikel om anställda på lågpriskedjor. Det handlar om butiksbiträden vars låga löner gör att de hamnar under fattigdomsstrecket. Fast artikelns vinkel är att de kedjor som gör tvärtom, alltså betalar sina anställda hyggliga löner, är mer framgångsrika. ”… these companies have all found that the act of valuing workers can pay off in the form of increased sales and productivity. Bättre betalda anställda ger högre kvalitet. Redaktörerna på tidskriften har dock en helt annan syn på sambandet mellan betalning och kvalitet, då de betalar sina frilansskribenter från 100 dollar ner till 0 dollar. Frilansjournalisten Nate Thayer redogör på sin blogg för sin kontakt med en av redaktörerna.