Långa reportage i digital kostym

För ett par veckor sedan, det kan har varit ett par månader, laddade jag ner Kindle till min MacBook. Skälet var nyfikenhet på formatet, och en vag aning om att jag en dag skulle köpa en bok och läsa den i datorn. Nu har ett riktigt intressant skäl att använda Kindle dykt upp. Det är The Atavist som har utvecklat en ny form för långa, berättande reportage i digital form. För 4,59 dollar kan du köpa ett reportage om det svenska helikopterrånet där texten kompletterats med biografi om de inblandade, bilder från övervakningskamerorna och mycket mer. Än så länge finns tre reportage att köpa. Har försökt ladda ner en preview på applikationen för iphone, men får meddelandet ”connection failure, try again later”. Att få ner en preview på macen gick bättre, men den var för snålt tilltagen för att kunna bilda sig en uppfattning om något annat än själva textformatet.

Tidigare idag läste jag en lång text hos The New York Times Magazine. Läsningen flöt på utan något större motstånd, här finns en lagom mängd text på varje sida och texten är inte överlastad av länkar. På Kindle för mac, åtminstone i The Atavist version, är textsnuttarna kortare, texten större, och överblicken således mindre. Jag föredrar, än så länge, läsningen hos The New York Times. Bäst gör sig troligen The Atavist i en ipad, men en sådan har jag tyvärr inte tillgång till. Framför allt erbjuder The Atavist ett lovande format för att utveckla berättande och en lika lovande modell för att ta betalt för enskilda reportage. Enligt deras hemsida delas intäkterna mellan förlaget och skribenten. Enligt Vassa Eggen ska The Atavist erbjuda en publiceringsplattform för andra magasin som vill göra applikationer.

Att hantera stora mängder information

Det finns en romantisk bild av journalisten sittandes vid sitt skrivbord, med luren inklämd mellan örat och axeln och lösryckta anteckningar utspridda över skrivbordsskivan. Ur detta kreativa kaos föds sedan den ena briljanta artikeln efter den andra. Den här journalisten kan ha fungerat på den tiden då han skrev på en skrivmaskin och hanterade ett par muntliga källor vars citat skulle varvas med lite fakta. Idag är informationsmängden oftast av helt andra dimensioner, åtminstone om man har ambitionen att gräva lite djupare, och det kommer en tid i researchen när det kreativa kaoset hotar att bli bara kaos.

När The New York Times skickade reportern Eric Schmitt till London för att ta en titt på de första wikileaksdokumenten, ställdes han inför 92 000 rapporter från krigets Afghanistan. När materialet stoppades in i ett excelark passerades gränsen för vad programmet kunde hantera. De var tvungna att öppna ett nytt ark. I söndagens New York Times Magazine berättar tidningens redaktör Bill Keller om mötet med Julian Assange och det enorma material som hans organisation lämnade över till ett par utvalda tidningar.

Materialet från Wikileaks är ett exempel på information som skulle vara omöjlig att hantera utan en förmåga att sortera och åtminstone en basal kunskap i program som Excel. En researchnörd som jag själv ser fram emot den tidpunkt i researchen när det är dags att ”pärma” materialet. Det är ett tecken på att jobbet har blivit stort nog för att kunna bli riktigt intressant. Här är ett par verktyg som kan användas för att få ordning i kaoset.

Delicious: För att snabbt kunna tagga material på nätet utan att lägga onödig tid på att skriva ut och arkivera.Glöm inte att kryssa i rutan för ”privat”, om du inte vill dela med dig av dina länkar.

Scrivener: För att programmet låter dig hantera skrivandet och researchen i samma dokument. Bort med alla mappar och hoppande mellan olika program.

Pärmen. För att få undan det material som finns i pappersform.

Excel: För att det hjälper dig att få överblick och ofta också att skapa nya fakta genom att göra egna undersökningar och sortera materialet på ett begåvat sätt. Även om det finns ett par excelvirtuoser i journalistvärlden ligger vi långt efter ekonomerna i excelkunskap. Journalisthögskolan borde bjuda in en ekonom och hålla fördjupande kurser i Excel.

Åkesson råkar ut för påläst reporter – på BBC

I en intervju med BBC Hardtalk råkar Jimmie Åkesson ut för något som han alltför sällan stöter på, en påläst och kritisk reporter. Möjligen kan en del av Åkessons underläge bero på språksvårigheter, men här blir han pressad till att själv avslöja sitt förhållande till sanning: ”It is important to tell the truth, and I usually tell the truth. Expressen skriver om intervjun.

Läsaren är paranoid

Stjäl tid från min sömn för att berätta en historia. En osann, den här gången. Kan även betraktas som hjärnans rekreation från vardagens ständiga krav på sanning och saklighet. Romanen rör sig framåt i makligare takt än det reportage som skickades iväg under dagen, än de flesta reportage. Varför? För att jag måste uppfinna allt, varenda liten detalj. Satt nyss och funderade länge på hur en kopp skulle se ut. Som journalist kan jag registrera koppen och sedan skriva ner hur den såg ut, som författare riskerar jag att läsaren tolkar koppens utseende som en del av en beskrivning av en människa eller ett sammanhang. Läsaren är helt enkelt paranoid, ser tecken och betydelser överallt. Det gäller att passa sig.

Vid tio tusen tecken

Har kommit till den punkt i skrivandet där blicken börjar fly skärmen, hjärnan försöker övertala mig att göra annat och skinkorna känns plågsamt ömma. Den här gången kom symptomen vid drygt 10 000 tecken. Vad sjukdomen består i vet jag inte. Kanske är det inte en sjukdom utan en insikt att nu sjunker koncentrationen, nu blir du slarvig, dags för input, ny energi. Dags för en kopp te.

Få såg femmans övergrepp på barn

I England orsakade programmet en het debatt. I Sverige har debatten startat redan innan programmet har sänts, och efter första programmet löd Aftonbladets rubrik: Vidrigt, kanal 5. På Facebook skapades snart en grupp med namnet ”Bojkotta Kanal 5:s program med barn i Big Brother-hus”. Idag presenterar Dagens Media tittarsiffrorna för programmet. Glädjande nog fick det inte mer än 109 000 tittare, något som tidningen rubricerar som en Fiaskostart.

Jag var en av de som såg programmet igår, åtminstone fram till dess att mina egna barn krävde min uppmärksamhet. Redan efter ett par minuter började jag rikta tysta uppmaningar till fotograferna att lägga ifrån sig kameran, till föräldrarna att gå in och avbryta och till producenterna att skrika ”cut!” och avsluta skiten. Resultatet blev ju det förväntade, mobbing, bråk, ångest, gråt. Nu är det bara att hoppas att de låga tittarsiffrorna får kanal 5 att lägga ner det här övergreppet på intet ont anande barn.

En simpel informationsjunkie

Tekniken har gett oss iphone. Och SVT Play. Och trådlöst bredband. Tillsammans ger de oss en möjlighet att ständigt förse hjärnan med information. Som ikväll. Jag kopplade upp telefonen på SVT Play och ett avsnitt av Babel och så fick Daniel Sjölin, Ernst Brunner, Morgan Alling och de andra gästerna göra mig sällskap till sovrummet där tvätt skulle vikas och tryckas in i lådor. Sedan ställde jag telefonen mot väggen i tvättstugan där ny, blöt tvätt skulle hängas upp. Samma sak med disken. Telefonen mot kakelväggen. Disk ut. Disk in.

Tekniken ger mig möjlighet att läsa en artikel i Dagens Nyheter samtidigt som jag lagar pannkakor. Där finns faktiskt minst en minut mellan varje vändning. På tåget, eller spårvagnen, eller varför inte i bilen vid rödljuset, kan jag fiska fram ett dokument ur Dropbox och göra lite research. Med teknikens hjälp kan jag effektivt ta död på varje sysslolös minut, sekund, hundradel. Med teknikens hjälp kan jag förvandla mig själv till en ännu effektivare researcher, journalist, författare, eller en simpel informationsjunkie.

Kanal 5 ger sig på barnen

En engelsk dokusåpa har skapat häftig debatt i media. Dokusåpan går ut på att stänga in ett gäng barn i åldern åtta till elva i ett hus fullt med kameror, och se vad som händer. Lite som Flugornas herre, fast i ett hus istället för på en ö. I slutet av december ska Kanal 5 sända serien under namnet ”Föräldrafritt”. Kanalens presschef motiverar sändningen med att programmet är ett fenomen och de vill visa vad som startade debatten. Det ska bli intressant att se trailern.

Den som vill bli fin

Får köpa de mest förunderliga ting. Som plastgrunkan som sägs tänja ut munnen till ett vackert leende. Svenska Dagbladet radar upp en mängd exempel på mer eller mindre knäppa prylar som sägs bättra på brukarens utseende. Många prylar, som munuttänjaren, kommer från Japan. I Brasilien köper kvinnorna trosor med vadderade skinkor. Brasilien verkar för övrigt vara ett av de länder där man kommit längst i att acceptera den skönhet som konstrueras med hjälp av pengar, skalpeller, sprutor och andra hjälpmedel.

I dagarna slutför jag ett reportage för Filter om skönhetsbranschen, framför allt om så kallade fillers som används för att jämna ut rynkor och fylla ut till exempel bröst och rumpor. Historien om fillers inleddes med försök att spruta in paraffin under huden. Det gick inte så bra. Praffinet klumpade sig och satte igång en plågsam vandring. Idag är proceduren säkrare, men fenomenet detsamma.

Ett envetet journalistvirus

På Same same but different skriver Per Torberger om ett av journalistikens mest envetna virus. Sjukdomsbilden domineras av ett slags synvillor där läsarnas ansikten byts ut mot kollegors. Den drabbade förväxlar sin egen och de mediekonsumerande kollegornas världsbild med publikens och låter synvillan styra val av innehåll och sättet att presentera det. Febersjukt tar sjuklingen emot inbillade applåder från kollegorna samtidigt som läsaren viker ihop tidningen för att mosa flugan som slagit sig ner på fönsterkarmen.