Fusk med lönegaranti

Idag meddelade Göteborgs tingsrätt dom i den hittills största brottsutredningen kring fusk med lönegaranti. Lönegaranti är något som faller ut när ett bolag går i konkurs, de anställda får då en summa från staten baserad på lön och hur länge man har varit anställd. Problemet är att det länge har varit lätt att fuska. Någon, som gärna kallat sig arbetsledare, har tagit kontakt med konkursförvaltaren och talat om hur många som har varit anställda och lämnat över falska löneavier eller anställningsavtal. Sedan har pengarna betalats ut. Kontrollen har varit obefintlig.

I februari 2012 sände Uppdrag Granskning ett program om fusket med lönegarantin, med rubriken Bedragarnas bankomat. Programmet byggde på en egenhändigt framtagen databas, unik i sitt slag, över samtliga utbetalningar från januari 2005 till juni 2011. Här kan du läsa hur databasen skapades.

Huvudmannen i utredningen i Göteborg dömdes till fem års fängelse och sju års näringsförbud för grovt bedrägeri. Totalt dömdes 49 personer som solidariskt ska betala tillbaka 6,3 miljoner kronor. Uppgifterna om domen kommer från Göteborgs-Posten.

Försäkringskassan och fuskarna

Också den här reklamfilmen använder humorn för att övertyga. Scenen är ett kök där några kollektivboende ungdomar diskuterar huruvida de ska äta gemensamt eller inte. Precis som i filmen Tillsammans blir diskussionen såväl högljudd som skruvad. Efter en stund stannar kameran på en tjej som sitter vid bordet, hon deltar inte i diskussionen och ser ut att vilja vara någon annan stans. En text visas: ”Är du redo för något eget?”

Filmen är producerad av Försäkringskassan, med hjälp av Johan Kling, regissör med filmer som Puss och Darling på sin meritlista. Att Försäkringskassan använder skattepengar för att locka fler att söka bostadsbidrag kan verka underligt. Debatten de senaste tio åren har ju inte gått ut på att det är för få som söker bidrag. Men om man utgår ifrån vad som faktiskt har debatterats går det att hitta en logik i filmproducerandet.

För snart fem år sedan infördes Bidragsbrottslagen. Politikernas förhoppning var att fler av de som fuskade med olika bidrag, bland annat bostadsbidrag, skulle fällas i domstol. Utfallet har dock blivit magert. Polisen utreder, enligt Försäkringskassan, alltför få av de anmälningar som kommer in. Än färre leder till åtal, än färre till dom.

Bostadsbidraget är ett av de svåraste bidragen man kan söka. Varje år får 40 procent av de som söker fel belopp. Det beror ofta på att man har angivit fel inkomst, eller rättare sagt missat att justera inkomsten när den har förändrats. I våras fick 67 000 svenskar betala tillbaka 418 miljoner kronor på grund av att de fått för högt bostadsbidrag 2010.

I dagarna gick Försäkringskassan ut med beskedet att myndigheten ska specialgranska de så kallade småfuskarna. Alltså de som fuskar till sig belopp mellan 10 000-20 000 kronor.

Ett bidrag där det är lätt att göra fel. Försäkringskassan vill ha fler dömda för bidragsbrott. Plötsligt blir det begripligt varför myndigheten vill att fler söker bostadsbidrag.

Journalistik och Kina

För snart tio år sedan tog Aftonbladet hand om en fin liten affärsidé. Idén var visserligen inte ny, den hade funnits i papperstidningarna sedan urminnes tider, men affärsmodellen var trimmad. Affärsidén utvecklades och drog snart in många kulor.

Idag ingår affärsidén i samma koncern som Aftonbladet och Svenska Dagbladet, fast den ligger i ett annat affärsområde, kallat Classified. Koncernen heter Schibsted. Eftersom ledningen har beslutat att varje affärsområde ska bära sig själv så får de som menar att blödande Svenska Dagbladet bör få pengar från den där lönsamma affärsidén stånga pannan blodig mot beskedet att så har vi bestämt.

Att använda resurserna åt andra hållet, alltså ta pengar från en redaktion och ge till den lönsamma affärsidén, går däremot bra. Alltså kan Aftonbladet använda redaktionens resurser för att göra reklam för Blocket, exempel finns här, här och här.

Att pengarna kan gå åt det ena hållet, men inte åt det andra (om det nu inte är så att Blocket betalar Aftonbladet för redaktionell reklam) är ett beslut man har fattat. Men man skulle lika gärna kunna fatta ett annat beslut. När Medierna ifrågasatte varför Blocket inte skulle kunna bidra till journalistiken berättade man också om Guardian, vars köpsajt för bilar ger pengar till journalistik. Frågan har även debatterats i Almedalen, där Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling frågade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin varför inte Blockets vinster används för att finansiera Aftonbladets journalistik. Svaret blev att ”nu valde Schibsted en annan väg”.

Valet att inte satsa Blockets överskott på journalistik är också valet att låta pengarna gå till annat, som vinst. En del av vinsten delas ut till aktieägarna. För 2011 delade Schibsted ut 3,50 kronor per aktie. Den som är upplagd för sarkasm, och tar en titt i listan över Schibsteds största ägare, skulle kunna raljera över att koncernen hellre ger pengar till Kinas riksbank än till journalistik. Peoples bank of China äger 1 245 257 aktier och fick förra året en utdelning på 4,3 miljoner norska kronor.

För den summan, eller en del av den, skulle Neurath, Cervenka & Co kunna granska skiten ur vilken maktmissbrukare som helst.

Uppdaterat: Läs gärna Jan Helins blogginlägg från Schibsteds konferens i Ungern, där radannonserna rapporteras ha en vinstmarginal på 50 procent.

Uppdaterat: Björn af Kleen skriver långt och väl om Schibsted.

Formeln

Det finns en formel för prissättning av texter. Den är inte officiell, eller ens uttalad. Så här ser den ut.

S=T x P x O

S står för den summa pengar skribenten får för sin text. T är den tid som texten beräknas ta att producera. P är priset per tidsenhet, där tiden oftast räknas i timmar eller dagar. Så långt inga konstigheter. Även om en del redaktioner betalar per tecken så ersätter de flesta skribenten efter nedlagd tid. Tiden, och priset per tidsenhet, är det som skribenten och beställaren har att förhandla om.

O är inte en variabel som de andra, utan en koefficient. Den är inte förhandlingsbar utan bara finns där. Jag ska snart komma till vad den står för. Först ett exempel.

När jag började frilansa i slutet av 1990-talet berättade en före detta frilans om ett reportage han hade skrivit. Texten hade publicerats i en tidskrift, eller om det var en dagstidning, och frilansen hade fått 8 000 kronor för besväret. Sedan hade en annan publikation ringt och velat ha texten. Nu var den värd 18 000 kronor.

Skillnaden mellan publikationerna? Den ena var renodlat publicistisk. Den andra var bunden till en avsändare vars syfte var att påverka.

Många frilansare har liknande erfarenheter. Att skriva för en reklambyrå, en myndighet eller någon annan vars syfte är att påverka är mer lukrativt än att skriva för en dagstidning eller någon annan produkt med publicistiska ambitioner. Även om jobbet är detsamma. Som exemplet visar kan texten vara densamma. Själv har jag utfört samma slags arbete för samma företag, men när redaktionen beställde gällde ett pris, när marknadsavdelningen beställde var priset ett annat (läs högre).

Koefficienten O handlar alltså inte om textens karaktär, eller om det företag som köper den, utan om det forum där texten ska publiceras.

Ett sätt att beskriva O är att den står för graden av ofrihet. Ju mer styrt forumet är av de som sitter på pengarna, desto högre pris. Och vice versa. Ju friare du är som skribent desto mindre betalt får du. Med O sätts också ett pris på själva forumet. Ett publicistiskt forum är mindre värt än ett forum som har ett mer uttalat syfte att sälja någonting. Åtminstone i pengar. Att det publicistiska forumet har högre status är en ekonomisk paradox som varje frilans får lära sig att leva med. Ett alternativ är att försöka invertera koefficienten O. Hur det nu skulle gå till.

Hjärnkrångel

Ibland är hjärnan inte upplagd för skrivande. Förvirring råder, omdömet har gömt sig i något gråvitt veck, språkcentrat har gått på semester. De senaste dagarna har våra radiatorer krånglat. Idag kom en snubbe och skruvade på dem och nu är kontoret varmt igen. Frågan är hur man fixar en krånglande hjärna.

En bättre värld

I senaste numret av Livsmedel i fokus finns en artikel med rubriken Världen har blivit bättre. Medellivslängden har ökat, fattigdomen har minskat liksom barnadödligheten. I textens sista mening kommer dock en liten brasklapp: ”Den ökade välfärden har dock medfört utrotade arter och förstörda ekosystem.”

Skrivmusik

Sedan ett par veckor tillbaka är tåget min skrivarstuga. Jag sätter mig på fönsterplats, viker upp datorn och trycker in hörlurarna i öronen. Musiken har en primär funktion, att fungera som akustisk vägg mot omvärlden. Folk pratar ju på tåg.

För att fungera som vägg måste musiken vara tillräckligt fyllig för att orka tränga undan andra ljud. Samtidigt får den inte vara för påträngande. Ett tag höll jag mig till jazz, instrumentell sådan. Bill Evans, John Coltrane, Miles Davis. Men det var svårt att hitta rätt nivå. Antingen var ljudmattan för tunn, eller så drog det iväg med allt för många variationer som störde koncentrationen.

Till slut hittade jag det jag sökte, Sophie Zelmani, närmare bestämt albumet med den kryptiska titeln I’m the rain. Zelmanis lågmälda sång väver en ljudmatta som är precis lagom tjock. Vid det här laget är min hjärna präglad på Zelmanis röst. När introt till If I could drar igång vet jag att det är dags att skriva.

Att sälja socker med stevia

Sydsvenskan publicerar idag en text om stevia. Orsaken är att Ica nu har tagit in sötningsmedlet i sina butiker. Stevias förespråkare hoppas att sötningsmedlet, som har naturligt ursprung och saknar kalorier, ska slå ut en del av konsumtionen av såväl socker som syntetiska sötningsmedel.

En bit in i texten upptäcker jag ett bekant namn, Lars Bo Jörgensen. Han presenteras som företrädare för NP Sweet, ett av de företag som säljer stevia. Han säger att försäljningen av stevia kommer att växa, men att det nya sötningsmedlet gör sig bäst i kombination med vanligt socker. Att han säger så är inte underligt. Lars Bo Jörgensen var tidigare produkutvecklingschef på Nordic Sugar, den enda sockerproducenten i Sverige. Nordic Sugar ägs av Nordzucker som också är en av två ägare av NP Sweet.

Att NP Sweet ägs av en av världens största sockerproducenter framgår inte av texten. Men det är ett intressant faktum som speglar det dilemma som sockerindustrin sedan länge har arbetat för att lösa. När stevia nu drar in på bred front och sätter än mer fokus på sockrets hälsovådlighet, hur ska vi lyckas upprätthålla den goda lönsamheten? Lösningen tycks vara att själv ge sig ut och sälja stevia, samtidigt som man förespråkar att den nya konkurrenten bör kombineras med en rejäl dos socker.

När marken börjar flyta

Det här är söndagens bidrag till Göteborgs-Postens vetenskapssida. Artikeln handlar om jordskred, och då särskilt om det förrädiska underlag som kallas kvicklera. Det är lera som när den har tillräckligt hög salthalt är stabil och fin, men när saltet har lakats ur kan minsta belastning förvandla den till en grå yoghurt. Här finns en film som visar hur det kan gå till när marken bokstavligen rinner bort.

Marknadsföra en bok med tystnad

Idag skickade jag ett mail till en amerikansk forskare. Han hade nyligen publicerat en artikel där han argumenterade för att socker ska ges samma behandling som tobak och alkohol, alltså regleras på olika sätt, och jag var nyfiken på vilka reaktioner han hade fått. Svaret var kort och vänligt formulerat. Tyvärr kunde han inte hjälpa mig. Han har precis skrivit en bok som ska publiceras januari 2013. Hans förlag och agent har bett honom att inte ge några intervjuer före utgivningen.

Jag råkade på samma fenomen när jag skrev min bok Sötsug. Ville intervjua en läkare som skrev på en bok som snart skulle komma ut. Fick nej. Han ville inte berätta i en intervju det han skulle berätta i boken. Nu blev det inte någon bok, utgivningen har skjutits upp, och läkaren har ännu inte fått berätta vad han har kommit fram till.

Jag kan förstå marknadslogiken. Om, alltså om, den bok som ska ges ut innehåller något sånär uppseendeväckande nyheter. Så var fallet med den så kallade kungaboken. Då finns en poäng att inte berätta om de här nyheterna. Men att inte alls berätta om boken, eller arbetet med den, eller sitt arbete över huvud taget, det är att ta tystnaden minst ett steg för långt. Om det nu inte är så att den egna bokens publicitet är viktigare än den information man har kämpat för att gräva fram.